Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Även samer kan längta bort ibland

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Vår tid har gått från att förstå individers uppbrott som ett befrielseprojekt till att se det som en reaktion på omvärldens nedlåtenhet och förtryck. Alla vill egentligen stanna där de föds, tycks grundantagandet vara.

Nyligen såg jag en film om en kunskapslysten studiebegåvad flicka, nyfiken på världen bortom horisonten. I hennes hemmiljö var möjligheten att välja bana noll, och kravet att göra samma sak som föräldrarna absolut. Trots motstånd hemifrån ville flickan studera, läsa, träffa andra människor än dem hon redan kände, bära kläder som inte liknade dem som påbjöds hemmavid. Hon ville forma sitt liv.

Det tycktes som ett frihetsprojekt att stödja. Och länge stöddes sådant i de västerländska moderna samhällena, där allas frigörelse från bojor var idealet. Men nu hette filmen ”Sameblod” och frihetsprojektet gällde en samisk flicka. Då träder andra villkor in.

Idémässigt lever vi nämligen i det reaktionära bakslagets tid. Universella rättigheter har allmänt kommit att tolkas som gruppens rätt till autonomi, på bekostnad av individens. Frigörelse från bojor innebär numera gruppens rätt att bevara sig intakt.

På annat sätt är det svårt att förstå mottagandet av ”Sameblod”, skriven och regisserad av Amanda Kernell. Det är en synnerligen bra film, berättad med precision och känslighet. Den lodar människosjälens djup utan att ha bestämt sig på förhand för vad den ska finna, vilket gör den rik på psykologiska nyanser.

I söndagens kulturnyheter i P1 gick ett inslag om visningen av ”Sameblod” i Hollywood. Filmen beskrevs uteslutande som en ögonöppnare för hur samer har behandlats av svenskar och av den svenska staten. Det sades att detta var en undangömd del av historien, en rasism som inte diskuteras.

Med all respekt för behovet att diskutera den mer, men rasbiologin och skallmätningarna är inte undangömda, statens övergrepp mot samer och svenskars rasism tystas inte ner. Ingen förordar det, motståndet är massivt.

Det intressanta med ”Sameblod” är att den i rätt liten grad handlar om dessa övergrepp. De är entydigt onda och därför inget att slösa hela sin konstnärliga kraft på. I stället låter Kernell förtrycket utgöra bakgrund till långt mer mångbottnade, allmängiltiga och existentiellt komplicerade fenomen som ingår i traditionen från Ivar Lo-Johanssons, Eyvind Johnsons och Harry Martinsons skildringar av arbetarbarns uppbrott, deras målmedvetna och smärtsamma inträde i en annan tillvaro.

I ”Sameblod” är det den ena systern, Elle Marja (spelad av Lene Cecilia Sparrok), som längtar till en värld där det finns universitet, böcker, gräddbakelser, konsumtionsvaror och rörelse. När en individ på detta sätt vill bort från sin grupp, ska vi då förstå det som att hon gett efter för förtryckarens bedrägliga sirensång? Eller ska vi våga tanken att det finns något på andra sidan fjället som lockar i egen rätt och som saknas i den kultur hon fötts in i och vill bryta sig loss från?

En vanlig tolkning av ”Sameblod” är att det är rasismen mot samerna som får Elle Marja att vilja bort och ut. Det är inte hennes läshuvud och teoretiska begåvning, utan en beklaglig men begriplig följsamhet mot herrefolket, en anpasslighet som vi ska förstå att förtryck kan orsaka i svagare själar. Att önska något annat än att sköta renar är att vara mjuk i ryggraden.

Systern som stannar kvar är enligt detta tolkningsschema stabil och jordad, medan systern som reser till Uppsala för att läsa, älska, ta risker och upptäcka det okända, är klen i anden och köttet, vill göra sig märkvärdig och bli någon hon inte är. Ty en same är en same är en same. Och samer ska hålla på med renar. Vill de något annat är det på grund av föraktet de utsätts för.

Det är en förfärlig tanke att vi skulle ha övergett den universalistiska övertygelsen att människan bär strävan i sin natur och att somliga därför inte nöjer sig med det som föreläggs dem. Fram till nyligen var det en omhuldad ståndpunkt att ingen skulle begränsas av det hon fötts till. Nu räknas den som smygkolonialism, eftergivenhet mot maktens normer och ett svek mot den egna gruppen.

Sådant bör kallas vid sitt rätta namn. Det är konservativ nationalism och inget annat. Den blir inte berömvärd för att den appliceras på små och fordom förtryckta grupper.

Att Elle Marja vill till en annan värld kan rimligen bero på ensidigheten i samhället där hon växt upp. Stugan har blivit henne för trång. Filmens 1930-tal är det årtionde då Harry Martinson skriver ”Nässlorna blomma” och ”Vägen ut”, Eyvind Johnson skriver ”Romanen om Olof” och Ivar Lo ”Gonatt jord”. Ifall en samisk flicka vid denna tid inte brinner för renskötsel är det inte givet att förstå det som en följd av majoritetssamhällets gemenhet. Det kan bero på att hon sett världen öppna sig på glänt.

Om så bara en enda same vill lämna fjället och studera hos ”de andra” ska hon kunna det utan att be någon om ursäkt. Det är inte anpasslighet utan mod.

Och låt oss inte missta oss på innebörderna. I en tillvaro där den rådande synen är att den som vill lämna sin trånga by drivs av låga motiv är det endast barn till studerade som ska studera, något annat vore att visa förakt mot sin klass och sitt ursprung. Och endast renskötares barn får sköta renar.

All rörelse avstannar. Varje sort för sig. Sameblod var namnet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.