Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Den extrema svensken

I dokumentärfilmen The Swedish Theory of Love frammanas bilden av andligt armod orsakat av en vurm för individuell självständighet. Så varför drar inte fler till skogs och lever i gammeldags gemenskap?

Längst upp i bortersta hörnet i fyrfältstabellen från World values survey sitter Sverige som en ensam prick av avvikelse. Längs både x- och y-axeln har landet extrema värderingar. Mest av alla befolkningar i världen hyllar genomsnittssvensken moderna företeelser som individualism, sekularism, rationalism och anti-mysticism.

Likt atomer svävar människorna här, med stor tvekan innan de bildar molekyler och då alltid med löfte om att kunna bryta upp bindningarna. Att vi samtidigt anklagar varandra för likriktning och konformism står inte i konflikt med vår ytterkantsposition på x-axeln där värdet av självförverkligande efterfrågas, det bara bekräftar idealet.

Oberoendet som svensken ivrar för och som är en del av nämnda värderingar beskrivs gärna av kulturskapare genom sin mörka baksida. Den svenska kulturvärldens företrädare skulle inte hamna på samma plats som Sverige i fyrfältstabellen. I kulturen dras man till dunklet och det vaga. Framhävandet av det obegripliga hålls högre än försöket att ta sig an och bena ut det.

I sin nya dokumentärfilm ”The Swedish Theory of Love” sällar sig Erik Gandini till kulturens mjuka mystiker som berättar historien om det övereffektiva landet med omänskliga ideal, (toppsvenska, socialbürokratiska, systematiserade, som Ekelöf kallade dem).

Filmen har inspirerats av historikerna Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens ytterligt intressanta bok om det svenska oberoendet, ”Är svensken människa” (2006; nyutgåva 2015), som visar hur individens förhållande till staten på ett för Sverige eget sätt har förstärkt ett ideal och en praktik av jämlik individualism. Tendensen i filmen saknar dock släktskap med bokens. Vad Gandini gör är en tolkning utifrån sina värderingar av vad den statsunderstödda självständigheten leder till. Svaret är: ensamhet och likmaskar, som båda spelar huvudroller i filmen.

Ensamheten är den abstrakta manifestationen av oberoendet, likmaskarna den konkreta. Och alltsammans kommer ur förnuftsraseri, modernitets- och teknikvurmande parat med långt socialdemokratiskt maktinnehav. Genom att erbjudas självständighet blev svenskarna så oförmögna att knyta kontakter att ingen saknar dem när de hängt sig i vardagsrummets gediget ditskruvade takkrok. Inte ens fordringsägarna saknar de döda här. Räkningarna fortsätter att betalas via autogiro.

 

Filmens underliggande tanke är att det är fel att vi inte är tvungna att uppoffra oss för varandra som i förmoderna gemenskaper.

 

När jag såg filmen i tisdags valde jag förstås en visning med så få besökare som möjligt. Vi var fem eller sex i salongen och satte oss alla så utspritt det gick. Vi kunde ha varit en scen ur filmen, men ack så skönt det var att sitta så. Att vi framhärdar i vårt påstådda andliga armod kan bara förklaras med att vi antingen inte förstår att det är våra värderingar som leder till armod; enskilt och för sig verkar de vettiga men sammantagna har de elände till följd. Eller med att berättelsen inte stämmer.

Är det månne så att kulturens uttolkare har en benägenhet att tycka synd om medmänniskorna, som i vackra avståndspanoreringar ser så ödsliga och anonyma ut där de rusar runt och bara tänker på sig själva och sina karriärer utan att begripa att de ska dö ensamma och hittas av en statlig tjänsteman? Betraktade på tillräckligt långt håll verkar människor alltid beklämmande. Men tack och lov lever vi inte i en kamerapanorering.

Ensamheten symboliseras i filmen även av stängda dörrar i sorgsna rader i rätlinjiga miljonprogram. Nog för att åtskilligt blev fel i tron på central planering för människornas bästa, och nog för att miljonprogrammet är sinnebilden för de felen, men just dörrarna tror jag man ska akta sig för att skildra som problemet. Möjligheten att stänga dörren om sig kan inte skiljas från möjligheten att freda sin kropp, sin integritet, sin frihet från övergrepp.

Filmens underliggande tanke är att det är fel att vi inte är tvungna att uppoffra oss för varandra som i förmoderna gemenskaper. Men där de svaga tas om hand av de starka är de också i händerna på dem. Omsorgen sker på nåder, något annat ska man inte inbilla sig. Gamla mormor i skrubben vet sin plats och vad de andra familjemedlemmarna tycker om att hon inget duger till längre och aldrig dör.

Den svenska teorin om kärlek, ett begrepp myntat av Lars Trägårdh, är att svenskarna genom sitt oberoende av varandra endast behöver ingå frivilliga arrangemang. Detta framställs hos Gandini som förfärande, en steril hemskhet där kvinnor inseminerar i ensamhet med upptinade spermier skickade med bud från Danmark.

Ett romantiskt skogskollektiv får bilda alternativ och positiv motpol. De lever i enlighet med kropparnas lust och mossans mjukhet, talar med träden och idkar blankögda transcendensövningar i lingonriset för att nå sanningen om sig själva i världsalltet.

Den maskinmässiga snöpta artificiella människan i staden står sig slätt mot denna autentiska, utlevande och medkännande varelse i naturen. Men varför är de då så få? Landet är fullt av skog och allemansrätt, det är bara att sätta i gång.

För egen del förtärs jag hellre av likmaskar.

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.