Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Den fridlysta folksjälens logik

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Den nya postkoloniala nationalismen som överallt är på frammarsch axlar det långa arvet av anti-upplysning och misstro mot förnuftet. Individen får ta skeden i vacker hand och invänta order från gemenskapens uttolkare.

För fyra veckor sedan (4/2) publicerades en synnerligen intressant artikel i denna tidning. Det var en utförlig intervju med den ryske statsvetaren och nationalistideologen Alexander Dugin gjord av Michael Winiarski. Om någon trott att denna rörelse byggs av affekter, hopkokt tankegods, okunnighet och skrål var det slut med det nu. Den har en sammanhållen filosofi med trådar bakåt i idéhistorien, till anti-upplysningens misstro mot förnuftet och övertygelse om folkens särart.

I Winiarskis artikel står allt i klartext. Den liberala demokratins tillfälliga seger ska enligt Dugin ses som att ”den västeuropeiska upplysningen och moderniteten hade funnit sin högsta form i den brittiska imperialismen som sedan övergick i den amerikanska imperialismen”.

Synsättet hänger logiskt samman med föreställningen att en nation utgörs av ett folk som formar en enhetlig metafysisk kropp. Ingen sådan kropp ska styras av främmande makt. Främlingar stoppas därför vid gränsen. Att styras av främmande makt kan innebära allt från frihandel och utländska företags närvaro i landet till konstiga seder som sliter isär gemenskapen till följd av invandring. Folken har rätt till självbestämmande över sin egen kropp i form av murar och protektionism.

Vad vi har att göra med är således en bisarr pervertering av, och snyltning på, den klassiska liberalismens idégrund som är individens självägande och den därpå följande rätten att freda sin egendom, sin kropp, sina tankar och frukten av sitt arbete. Nationalismen flyttar ograverat detta självägande till nationen.

Då uppstår total kulturrelativism mellan grupper men ingen alls inom grupperna. Relativistisk laissez-faire globalt men betongfasta värden på nationsnivå där det råder likriktning eftersom alla inom stammen förmodas likna varandra och dela intressen, eller tvingas till det.

Den klassiska liberalismen opererar utifrån motsatsen: universalism och betongfasta värden på den stora nivån där individernas frihet gentemot kollektivet och staten är absoluta och inte underställda några metafysiska folkgemenskaper, medan individen är fri att både förverkliga och fördärva sig själv på den lilla nivån där var och en åtnjuter suveränitet.

Principen i båda fallen är att den minsta relevanta enheten har maximal frihet inom ramarna för ömsesidigheten. I det ena fallet nationen, i det andra individen. De två idéerna står därför i en evig konflikt eftersom individens frihet per definition upphör när gruppen ges status av minsta enhet.

”Det handlar om att alla ska ha rätt att försvara sin identitet”, säger Alexander Dugin, och menar alla folk. ”Det finns ingen universell sanning, utan … varje land ska göra det som är bäst för det. Demokrati, liberalism, mänskliga rättigheter, gay pride och annat är inte allmängiltiga. Om Sverige vill ha det, så är det okej. Men om till exempel norrmännen inte vill ha homoäktenskap, så har de rätt till det, och ska inte fördömas som reaktionära.”

Det är tacknämligt med en kulturrelativist som talar ur skägget och inte som den postkoloniala vänstern börjar skruva på sig och skifta fokus till den vita mannens skuld när konsekvenserna blir synliga. Dugins uttalande är ett flagrant exempel på det absurda i ett frihetsbegrepp vars minsta enhet är kollektivet. Om ”norrmännen” inte vill ha homoäktenskap är det naturligtvis oväsentligt ifall det finns ett enda norskt homosexuellt par som vill ingå homoäktenskap.

Mänskliga rättigheter är, som Alexander Dugin så riktigt konstaterar, en ”ideologi som betraktar människan som en individ”. Han menar att denna ideologi är stum inför att ”i andra civilisationer, låt oss säga Kina, islam och Ryssland är människan något annat än individen, eftersom individen där endast är en del av en familj, kanske en stam, kanske en kyrka eller ett trossamfund”.

”Civilisationer” har dock inget medvetande. De utgörs endast av sina tänkande och kännande delar – som tänker och känner olika. Dessutom är det så finurligt ordnat med den individuella friheten att den är vilande när den inte utnyttjas. Om mot all förmodan ingen mänsklig varelse inom islam, i Kina eller Ryssland vill nyttja friheten att göra opassande yttranden eller bryta mot tradition, tro och sedvänjor stör inte de mänskliga rättigheterna den lokala kulturen det minsta. De finns där som en garanti den dag någon behöver dem.

Så vad Dugin i själva verket säger är att människor i dessa civilisationer har en tradition av att vilja tvinga människor till underkastelse, och att det är ett tvång som de inte ska behöva avstå från på grund av några utländska upplysningsidéer om individer och deras frihet.

När alltså kulturrelativismens chefs­ideolog hävdar att ”den liberala idén är över som universellt värde” säger han att man från och med nu ska slippa känna sig som en barbar när man kväser människors önskan att styra sina egna liv. I stället ska man med stolthet kunna säga att det ingår i de egna traditionerna att göra så. Traditionerna är del av en folksjäl, och folksjälen är fridlyst. Som blåsippan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.