Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Den lögnaktiga litteraturen

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. Denna artikel är den andra i hennes serie om språk, skrivande och läsande.

Författaren förvanskar världen varje gång hon skriver en litterär text, och det är bra. Endast så kan texten te sig sann för läsaren. Vår tids skepticism skyr den allvetande berättaren, men fruktan saknar grund.

Nu till frågan om pronomen. Som författare av romaner funderar jag alltid omsorgsfullt över bokens perspektiv och vad det medför för möjligheterna att berätta. Om den allvetande berättaren var vanlig på 1800-talet, som en följd av de idéströmningar som då rådde, är det i dag ofta ett isolerat jag som berättar. Det beror nog inte bara på att tidsandan blivit självupptagen och individuellt inåtblickande, utan kan vara ett försök till en sorts trohet mot vår tids vetenskap och idéer.

Vem kan påstå sig veta något om någon annan?, är den oroliga frågan vår samtid ställer sig så fort den kan. På det följer en avfiktionalisering av fiktionen, men bara skenbart, eftersom text alltid är fiktion.

Det intressanta med pronomen är att läsaren efteråt sällan minns om en litterär berättelse är skriven i första eller tredje person. ”Jag” eller ”han”/”hon” tycks inte avgörande för perceptionen av texten fast det borde vara en avgörande skillnad. I stället upplevs ”Jag” som ett sorts egennamn och om en diktad person heter Jag eller Kalle är inte viktigt. Avbildning sker helt enkelt alltid i tredje person, och handlar alltid om någon annan.

För författaren är valet av pronomen betydelsefullt men det är mer en teknisk fråga som rör trovärdighet: Vad kan en jag-berättare inte veta? Vad blir konstigt och uppseendeväckande att en jag-berättare säger om sig själv? Vad skulle en viss typ av berättare inte klara av att formulera om sig själv i världen?

Sådana subtiliteter bekymrar sällan läsaren men vad de visar är att den sanningsenliga återgivningen är omöjlig.

Ibland tycks författaren vilja göra ett filosofiskt påstående med valet av pronomen. Isabelle Ståhl använder det greppet i sin på flera plan intressanta nya roman ”Just nu är jag här” (Natur & Kultur, 2017), där den urbana samtidsmänniskans vilsenhet understryks av jagets begränsning: Det atomistiska subjektets ohjälpliga distans till andra människor frammanas genom att läsaren tvingas dela huvudpersonens inlåsning i ett stumt och moraliskt upplöst psyke.

Och när Albert Camus börjar ”Främlingen” (1942) med de berömda raderna: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte”, ges läsaren en direktkontakt med likgiltighetens själlöshet. I båda fallen är det nihilismens människa, utkastad i en värld utan syfte och värden, som strålar ut via pronomenet och subjektets ensidiga blick.

Valet av berättarperspektiv framhäver hos Ståhl och Camus människans ensamhet i en värld där man nyligen insett att Gud är död och att inte heller människan är världens mittpunkt; allt som finns är otaliga medvetanden utan säker kontakt med varandra, ett fängelse av atomer, kvarkar och neuroner.

Att en så lidelsefri människa som Camus främling knappast skulle fatta pennan och vittna om sin upplevelse är dock en paradox som gör jagformen mindre kongenial med ambitionen att återge ett amoraliskt registrerande psyke i en värld utan riktning än den först kan tyckas. Redan att finna det värt att berätta att mamma är död förråder ett engagerat förhållningssätt, om så bara engagemanget i att inte vara engagerad.

Sådana subtiliteter bekymrar sällan läsaren men vad de visar är att den sanningsenliga återgivningen är omöjlig. Texten uppträder aldrig i skala ett till ett i relation till verkligheten. Fiktion är inte sanning, men kan äga ett stort mått av giltighet. Text är aldrig naturalism. All text är fiktion och världen är inte text. Återgivning är undantagslöst ett perspektiv bland andra.

Måhända förklaras den stora vågen av autofiktion i vår tid, alltså den uttalade ambitionen att skildra endast sitt eget medvetandes utflöden just därför att det är ens eget, av nihilismen och skepticismen som är den moderna vetenskapliga tidens filosofi framför andra. Författaren är auktoritär per definition om den skriver om något annat än sig själv, ty sakligt sett kan vi inte veta något om någonting, jaget och förnuftet är konstruktioner. Det enda som med säkerhet ”finns” är det som ”jag” känner. Under en sådan världsåskådning kan var och en till sist bara ge ut sin egen dagbok.

I litteraturen blir dock försöket till vetenskapligt korrekt avbildning även av en sådan värld lika futil som andra försök till naturalistisk avbildning, eftersom text alltid förvanskar.

Ifall syftet med berättarperspektivet i en roman är att visa hur den mänskliga världen inte utgörs av något annat än miljarder individers inifrånperspektiv kan förstapersonsberättelser förefalla som det minst falska och auktoritära sättet att återge en värld utan sanning och centrum. Men jag tror inte att det stämmer.

Ty något är ju sant om summan av subjekt instängda i sig själva även om ingen har tillgång till svaret. Och eftersom litteraturen ändå bara är lek och närmevärde kan författaren lika gärna ta på sig att vara allvetande i sin egen bok. Det är bland annat det vi har litteraturen till, att försöka föreställa oss sanningen om saker och ting och ge förslag på vad den är. Eftersom det finns åtskilliga författare och ännu fler böcker och läsare blir skadan obetydlig om författaren har fel.

Men eventuellt blir totaliteten av alla försök ett preliminärt svar på den fråga som människolivet utgör.

Läs mer i Lena Anderssons serie om språk, skrivande och läsande:

Lena Andersson: Det underbara med språket

Lena Andersson: Den uppbyggliga litteraturen

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.