Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Lena Andersson: Förhandling är inte prat

Det går inte att förhandla med partier som inte kan förlora något i förhandlingen. En förhandling där den ena saknar skäl att kompromissa är mer underkastelse än förhandling.

Vari består skillnaden mellan att ”prata med” och att ”förhandla med”? Det har blivit till ett jämmer och en klagosång från olika håll att ingen vill ”prata med” Sverigedemokraterna i riksdagen. Statsminister Stefan Löfven var den enda som i förra veckans tumult formulerade, om än diskret och i en bisats, skillnaden mellan prat och förhandling. Han sa det nödvändiga och klargörande: När man förhandlar måste man erbjuda den andra något.

Det vill säga, Socialdemokraterna har inget bud, vill inte avstå till SD det som SD vill ha. Och då är det hederligare att inte ens påbörja en förhandling. Frågan är alltså inte om man ska ”prata med” SD, det görs redan, utan om man ska kompromissa med dem, vilket är vad förhandling innebär.

Att efterhöra andras uppfattningar och insikter, att debattera och diskutera är inte att kompromissa med sin övertygelse och är således något annat än förhandling. Man mister inte sina ståndpunkter för att de möter andras. Tvärtom är det intellektuellt fruktbart. Dessutom hör det till god demokratisk ton. I en förhandling däremot mister man något. Själva förutsättningen för en förhandling är att man gör sig av med något man helst hade velat ha kvar, i utbyte mot något annat. Det har med andra ord en kostnad. Alltså gör man det enbart när man måste.

Kanske ska man därför förmoda att de övriga sju riksdagspartierna redan har ”pratat med” Sverigedemokraterna, och funnit att de inte vill byta tjänster med partiet och betala priset det satt på sina erbjudanden. Dess värderingar, förslag och prioriteringar är utförligt framlagda. Och som Löfven pregnant åskådliggjorde: förhandlar man har man bestämt sig för att ge ifrån sig något till den andra.

Det är som i ett parförhållande där den ena vill skiljas och är på väg bort. Den andra vill då prata och prata och prata – försöker få till stånd dessa evinnerliga prat och letar under tiden tecken på att något rör sig hos den andra, en liten öppning, ett medgivande om de fina minnena åtminstone, utövar skuldbeläggning om de gemensamma barnens väl, tills en plötsligt framkastad och ogenomtänkt eftergift kommer från den tveksamma, ett villkor för en fortsatt relation, därför att kraften och övertygelsen saknas för att säga: jag vill inte.

När den som nyss ville skiljas börjar villkora betyder det att denne är tillbaka, skilsmässan är inställd och nu förhandlas om förutsättningarna för den fortsatta relationen. Redan att komma till förhandlingen var att befästa förhållandet. Något har avyttrats av den enda som hade något att avyttra, och den försmådda har påbörjat sin vandring mot segern, om än en pyrrhusartad sådan.

På liknande sätt, tillbakatryckta som de länge varit på alla plan, har SD inget att förlora den dag någon i desperation ber dem om hjälp. Den som inget har att förlora i en förhandling vinner alltid. Relationen är för asymmetrisk för att förhandling ska kunna kallas förhandling. I en verklig förhandling kompromissar båda. Men SD behöver inte kompromissa. I utbyte mot den obefintliga kostnaden att ge motparten stöd i frågor som är dem likgiltiga kan de önska sig vad de vill i sin enda viktiga fråga. Det ligger alltså i denna förhandlings inre logik att om de andra partierna börjar förhandla med SD för att få igenom egna förslag blir de kvar på knä tills SD fått allt de vill ha. Det finns inget skäl för dem att vara återhållsamma.

Det värsta som kan hända partiet är att förhandlingen strandar och då är allt bara som vanligt, att ingen vill ”prata med” dem och att folkets sanna röst tystas. Även det gynnar som bekant partiet. Och så gror missnöjet igen tills en ny förhandling framkallas där partiet än en gång inte har något att förlora, däremot genomdrivandet av hela sin politik att vinna.

Det vilar alltså ingen ängslig futtighet över de andra partiernas beslutsamhet att inte förhandla med SD. Det är inga koketta krumbukter eller falsk humanistisk moral. Det handlar om huruvida Sverigedemokraterna ska ha hela makten över migrations- och integrationsfrågorna eller ej, med allt som följer på det. Börjar de sju övriga att förhandla med dem styr Sverige- demokraterna i samma stund över dessa frågor. Inget mindre än så.

SD:s missnöje är inte mycket att klandra dem för. De har sina uppfattningar och motiverar dem med argument, de känner vad de känner. Men det går inte att förhandla med missnöjet. Missnöje är en destruktiv kraft i alla mänskliga sällskap, inte bara i politiken. Destruktiviteten dominerar och bestämmer överallt där den far fram. De ständigt missnöjdas försåtliga makt ligger i att de aldrig kan förlora, för även när de förlorar vinner de. En förhandling där den ena inte behöver ta risker är inte förhandling utan underkastelse.

”Prata med” missnöjesmänniskor och sverigedemokrater bör man göra, samtala, debattera, spegla, försöka övertyga, gå i dialog, bete sig hövligt och anständigt – men inte förhandla.

Lena Andersson är författare, skribent

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.