Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Löfven och hans efterträdare

Magdalena Andersson i Almedalen.
Magdalena Andersson i Almedalen. Foto: Sören Andersson

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Det var nog inte för att träffa vanliga väljare långt från Almedalen som statsminister Löfven åkte på Sverigeturné i veckan, utan för att visa vem som står på tur till posten.

Det sägs att det var i syfte att träffa folk utanför makteliten som Stefan Löfven reste runt i Sverige den gångna veckan. Och för att markera att det inte är i Almedalen det viktiga sker. Men det ska nog ses som svepskäl. I onsdags var det av allt att döma i Almedalen som det viktiga skedde under Socialdemokraternas dag, när finansminister Magdalena Andersson tillfälligt tog över partledarfunktionerna.

Tage Erlander hade sin Olof Palme, Palme sin Ingvar Carlsson, Carlsson sin Mona Sahlin och Göran Persson sin Anna Lindh. Löfven tycks ha utsett sin Andersson. Annars skulle det väl ha varit Anders Ygeman eller Mikael Damberg som höll Almedalstalet, eller så skulle dessa tre plus Morgan Johansson ha delat upp dagen mellan sig. Men det var Magdalena Andersson för hela slanten.

Det Löfven gör, det gör han utan åthävor, och nu steg han i all enkelhet åt sidan för att låta efterträdaren få framträda i helfigur.

Om vi bortser ett ögonblick från att Andersson som de flesta socialdemokrater har den dåliga vanan att se Sverige som en stor familj och sig själv som ansvarig för hushållskassan, och om vi också bortser från att hon ofta ger uttryck för det bakvända betraktelsesättet att lägre skatt är en utgiftspost för staten, en kostnad, och att det följaktligen är en gåva till medborgarna när de får behålla sina förvärv, så är det ändå en lättnad att tänka sig att Sveriges och socialdemokratins vård kan komma att ligga i denna persons händer.

Det finns några saker som är mycket bra med Magdalena Andersson och de kom alla fram under onsdagen, utan att hon försökte iscensätta dem eller förefaller medveten om dem. (Jag har följt Almedalen via massmedierna enbart, så det jag såg var detsamma som alla kunde se.)

Hon är saklig, men det är ju många politiker så det är inget specifikt för henne. Hon argumenterar med siffror och logiska resonemang, effektivt och med pondus, vilket finansministrar oftast gör. Nej, det är något annat med Magdalena Andersson som inger det extra förtroendet. En orubblig inre styrka och tyngd, en hederlig rättframhet som samtidigt är frånvaron av något annat, illvilja tror jag, och ängslig kladdighet. Hon framstår som rejäl, hygglig, avklarnad, en som inte ser sig själv utifrån utan verkar grundad i det egna jaget med alla fumligheter det kan innebära.

Hon talar inte om hur svårt det är att vara kvinna bland män, tycks inte ens fundera på det, försöker inte behaga och blir därför behaglig att förhålla sig till, då hon håller distansen och ger intryck av att klara sig själv utan någon som bär hennes väska. Inte för ett ögonblick spelar hon på att vara kvinna och mor. I vår absurt separatistiska tid av särartsletande finns det skäl att vara tacksam för det.

Måtte Magdalena Andersson stå emot den dag då pr-människorna sätter i gång, ifall det skulle visa sig att hon verkligen är statsministerkandidat. Måtte de inte tvinga på henne kvinnlighetens hela distraherande, tidsödande och förminskande rekvisita när vi nu har chansen på en högt utbildad kvinna som inte kompenserar för makt och begåvning med koketteri. Måtte hon orka fortsätta framhålla att hon gärna läser mängder av skattepolitiska promemorior och inte går hem tidigt på fredagen för att mysa med barnen eftersom det lilla livet trots allt är viktigast för en kvinna. Måtte hon fortsätta vara fullkomligt oinställsam och inriktad på sitt arbete i stället för på sina egna och andras känslor.

I SVT:s "Opinion live" på onsdagskvällen, där programledaren Belinda Olsson blandar politiska och personliga frågor till partiernas representanter, var Andersson lysande, främst genom att inte försöka vara det. Dagen efter skrev Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet att hon i sitt tal varit personlig men inte privat, med tillägget att det numera är en sällsynt dygd. Det är en god karaktäristik även av Anderssons uppträdande i den lekfullare delen av tv-utfrågningen.

Där sade hon sig på en direkt fråga vara dålig på politiskt skvaller eftersom hon glömmer skvallret så fort hon hört det. Ifall det stämmer innebär det att hon inte är härsklysten, beräknande eller har låg självkänsla. Skvaller hör ihop med hållhakar, ränksmideri och behovet att blåsa upp sin egen ringa betydelse. Ifall vi alla glömde skvallret vi hört hellre än att småaktigt utnyttja det vore världen en bättre plats.

Hon fick frågan när hon ”kändishälsade” på någon senast och behövde, antagligen i likhet med de flesta av oss, få uttrycket förklarat för sig, varpå hon sa att hon inte känner igen kändisar. Det föll henne inte in att hon är en själv. När hon skulle improvisera fram en presumtiv kontaktannons föreslog hon till publikens muntra skratt: ”Trevlig och arbetsam kvinna söker en snäll och vänlig man”.

Det är inte utan att man blir nyfiken på en sådan person. Med mindre modifieringar kunde den vara hennes kontaktannons till väljarna.

Stefan Löfven visste nog vad han gjorde när han i februari tillkännagav att han skulle ersättas av finansministern i Almedalen. Magdalena Andersson verkar redo för uppdraget som landets första kvinnliga statsminister.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.