Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Makt inte lika med rätt

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Rösträtten är inte ett verktyg för underkastelse under inhumana idéer. Demokrati skiljer sig från tyranni genom begränsningarna på maktens räckvidd, snarare än genom hur makten nås.

Demokrati innebär röstning. Den resulterar i ett valresultat där majoritetens vilja blir lag. Demokrati är gott. Alltså är det som majoriteten gör med sin makt gott.

Nej, detta låter inte alls gott. Kanske är sambandet i stället så här: Enheter måste styras och styrelsen avgörs genom röstning. Då rätt och fel är en fråga om tycke och smak koras majoritetens samlade tycke till segrare. Dess företrädare får sedan plikten och rätten att genomdriva flertalets preferenser fram till nästa val.

Inte heller detta låter odelat positivt. Men när kampen under 1900-talet stod mellan demokrati och diktatur brukade den essentiella skillnaden dem emellan framställas som rösträtten och flerpartisystemet, möjligen också tryckfriheten. Eftersom det råder genuin osäkerhet om det rätta, goda och sanna, så gick tanken, löser vi det eviga problemet med vem som ska inneha makten över andra människor genom att konkurrensutsätta politikerna, ideologierna och majoritetsväldet. Om man tidsbegränsar maktinnehavet håller sig makten på mattan inför hotet om att majoriteten nästa gång väljer den andra partibutikens förmånligare offert.

Efter två veckor med president Trump kan man inte säga att det känns betryggande att han bara har fyra år på sig. Med önskvärd tydlighet framgår det nu om inte förr att demokrati inte handlar om maktens möjligheter, utan om dess begränsningar. En diktator har oinskränkt makt, annars är han inte diktator. Ifall en valsegrare finge oinskränkt makt vore han alltså diktator, om än under en kortare period. Konkurrens och tidsbegränsning är förvisso inte oväsentliga, men räcker inte för att skilja diktatur från demokrati.

När nationalismen och intoleransen vinner ny mark för varje vecka som går är det av yttersta vikt att vara vaksam på statens räckvidd. Den vaksamheten kräver en rättighetsbaserad syn på människan, där ingen åtnjuter privilegier gentemot staten, ej i kraft av sin numerär, sin styrka, sin svaghet.

Procedurerna som vaskar fram makthavare är viktiga men inte huvudsaken. Det orubbliga skyddet mot maktens godtycke är huvudsaken. Om demokrati tolkas som självstyre snarare än folkstyre blir saken begripligare. För den händelse majoriteten beslutade att internera var och en som inte röstade på deras president skulle principen framstå entydigt.

I grund och botten är demokrati därför en maning till politisk återhållsamhet snarare än till febril aktivitet. Individerna får i fria samhällen vara hur handlingskraftiga och kreativa de vill inom ramarna för de ömsesidiga rättigheterna, men staten är inte en individ.

När chefredaktören för Sverigedemokraternas tidning ”Samtiden” säger i Sveriges Radios ”Studio ett” (30/1) att protesterna mot Trumps dekret om invandringsstopp från sju muslimska länder i själva verket är en protest mot ett demokratiskt valresultat, och därmed odemokratiskt, ansluter han sig till den ur rättighetsperspektiv ohållbara men vanligt förekommande demokratisyn enligt vilken valsegraren ska göra det hans väljare ålagt honom, oaktat innehåll och etisk halt.

Med den synen blir det också naturligt att det parti som har 13 procent av rösterna mekaniskt ska få 13 procent av makten, oberoende av vad de vill göra med den.

Under 1900-talet vägleddes Sverige av just en sådan rättspositivistisk och konstruktivistisk syn på lagstiftning grundad i filosofen Axel Hägerströms och Uppsalaskolans värdenihilism, med absolut misstro mot metafysiska postulat om människans natur och naturgivna rättigheter. Etiken har inget fäste i människan och är därför godtycklig, en följd av normer och konventioner som saknar varje form av nödvändighet. Individrättens primat är en smakriktning bland andra och inget legitimt hinder finns för att med tvångsmedel dana samhället efter rådande idéströmnings gottfinnande.

I Sverige gick det hyggligt trots detta, eftersom godtycket låg hos ett parti som befolkades av människor i en humanistisk idétradition. Det flesta socialdemokrater under partiets hegemoniska decennier var knappast värdenihilister och relativister, även om partiets omfattande makt gjorde vad makten gör med människor, trubbar av känslan för befogenheternas gräns.

Inte heller landets befolkning var relativister. En spade var inte samtidigt en icke-spade. Dygd och anständighet var genomsyrande, oavsett om det berodde på indoktrinering eller på att ingen indoktrinering lyckades utrota den.

Rösträtten är rimligen inte ett verktyg för underkastelse. Det väsentliga därför, om vi ska känna igen demokratin som självstyrets statsskick, är vad majoriteten eller minoriteten, den starke eller den svage, inte får göra mot människor, och vad människor inte får göra mot varandra. Sedan vidtar tolkningarna, hårklyverierna, gränsdragningarna och de verkliga bryderierna, som yttrandefriheten möjliggör öppen diskussion om och som rättsstaten har att hantera.

Godkänd dagordning, justerade protokoll och sluten omröstning i all ära, men det är inte dumt att få vara i fred också och hålla på med sitt utan att springa på behörigt utlysta möten hela tiden.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.