Ledare

Lena Andersson: Med rinnande mascara i spåret

I takt med kvinnans landvinningar pyntar hon sig ännu mer för att försäkra alla att hon är foglig och i första hand dekorativ. Nu även skidåkarna.

Kanske har jag under lång tid tittat mer förstrött på skidor än nu under VM i Falun, för det har gått mig förbi att längdskidåkare på toppnivå numera sminkar sig inför tävling. För trettio år sedan när jag själv tävlade i grenen skulle jag vid åsynen av något dylikt ha tänkt att där har vi att göra med någon utanför tätstriden och med andra prioriteringar i livet. På den tiden var man antingen ute och tränade eller satt och speglade sig. Så icke längre. Nu tränar man och speglar sig.

Vad säger oss denna förändring? Att individen tillåtits bli mer komplex och gränsöverskridande, eller bara det gamla vanliga, att kvinnan vad hon än ägnar sig åt till sist alltid också har att tänka på hur hon blir betraktad?

Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.

Längdskidåkning var länge en omvittnat okokett gren. Smink, naglar och håruppsättningar var något som utländska friidrottare på korta explosiva distanser höll på med. Men så var de heller aldrig ute i minusgrader, de svettades knappt av sin ansträngning och behövde på grund av grenens beskaffenhet inte ha slem hängande ur ansiktet i målgången.

Kroppens synliga skulptering i minimala kläder var en del av insatsen i deras mer glamorösa verksamheter, som låg närmare balett än konditionsidrott och handlade lika mycket om estetik som om annat och där hud, hår och ornament därför naturligt ingick alltmedan kameran smekte dem innerligt och nära, inte på långt håll vid en mellantid i ett snöigt skogsbryn.

Men det slår mig nu att jag aldrig längre ser någon skidåkare med slem hängande ur näsa och mun vare sig i målområdet eller längs banan. Detta som var så vanligt tidigare. Kan de estetiska och kommersiella normerna verkligen ha gjort åkarna så disciplinerade att de genast torkar bort oönskade utsöndringar? Eller kan det vara så viktigt att se bra ut att även toppåkare hellre saktar ner lite för att slippa ha att göra med den sista kraftuttömningens sega salivrester?

I hela detta resonemang finns ett aber. Fortfarande sminkar sig inte herrarna inför sina lopp i skidor eller ens i friidrott. Och det är här skon alltid klämmer. Ytan, pyntet och ornamenteringen gäller bara kvinnorna. Alltid, alltid.

”Hon har blivit fånge i sin trånad efter blickar på just det sätt hon historiskt tränats till: som objekt”, skrev Karin Johannisson i en intressant artikel på DN Kultur häromdagen (3/2). Men av vem har kvinnan tränats? Av mannen? Eller har hon någon delaktighet i detta själv, åtminstone nuförtiden som myndig?

”Glappet mellan rollerna som suveränt subjekt och tittarobjekt glider ihop”, skrev Johannisson vidare som kommenterade hon just de suveräna skidåkarnas nya dubbelroll. Vackra postergirls med feta kontrakt att tänka på, kontrakt som tydligen mår bäst av tillkämpade kvinnorollsattribut trots att åkarna tillskansat sig kontrakten just genom att bryta med kvinnorollens föreskrifter.

Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. Könsrollerna är i högsta grad en samverkansteater. Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är. Att verka i världen är att kommunicera.

I Faluns VM-studio fanns två skickliga experter varje dag, en man och en kvinna, båda före detta skidåkare. Mannen bar prydlig skjorta och ibland tröja utanpå, på kvällen kavaj. Han såg ren, kammad och effektiv ut men inget i hans utstyrsel var ägnat att dra uppmärksamhet till honom. Han var där för att presentera sakkunskap och var klädd för uppgiften.

Kvinnan skulle också presentera sakkunskap om skidåkning, inget annat. Ändå var hon fixad som skulle hon på bal. Ytan var så hårt betonad att det inte gick att tro annat än att den ingick i kompetensen.

Visst måste tittaren lära sig att även den som har en bearbetad yta kan ha ett spännande inre. Men det går nog inte att tro att man helt och hållet ska kunna förhandla om det visuella språket och dess syntax. Människan tolkar symboler. Att addera mycket prål, eller skönhet, är att säga: det du ser är viktigt. Att inte göra det är att säga: det jag säger är viktigt.

Det är bara kvinnorna själva som kan sluta måla in sig i detta hörn. Och när det är gjort kommer en egen och särskild dag för kvinnor att framstå precis så absurd som den är. I samma stund man betonar särart realiseras den och andra agerar i enlighet. Kvinnodagen är reservatstanken i sin prydno.