Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Med socker i botten …

… går medicinen ned. En sockerskatt lär vara under utredning. Det som ser ut som statens paternalistiska värnande om vår hälsa är snarare ett sätt att låta individer bära mer av sina egna sjukvårdskostnader.

Fetman i världen har ökat pyramidalt sedan 1980. Ytterst beror det på skevheten i våra livsbetingelser. 2 000 kilokalorier får man enkelt och med stor njutning i sig på en kvart; fyra vaniljmunkar är allt som behövs. Samma mängd energi tar ett dygn att förbränna. Skulden för att ge sig hän under en enda kvart uppgår alltså till 96 kvartar. Det är rena ockret, och mot denna tingens ordning går det inte att vinna, bara att radikalt ändra sitt förhållningssätt till munkar. Det sötfeta och det fetsalta kapar våra hjärnor, det är ett biologiskt faktum.

Och när det skett har det föga betydelse vad munkarna kostar i pengar. Är man beredd att köpa en stunds sorgsen lycka till priset av ruelse och tre hekto mer kroppsfett, alternativt ett dygn av fasta, inser vi att det fordras en kolossalt hög straffskatt för att rubba villkoren vi verkar under. Naturen har redan infört en straffskatt på lyckomaten i form av övervikt och sjukdomar. Vi äter den ändå.

Så vad handlar egentligen sockerskatten om? De lyckligt lottade psykiskt och fysiskt, de vars belöning från munkar är så ringa att det inte är någon uppoffring att avstå, påverkas inte av ett högre pris på produkterna. Vad kakor kostar när det räcker med en är utan intresse. Ej heller för dem vars hjärnor tagits över av sitt eget belöningscentrum har priset någon vidare relevans. Följaktligen blir en extra avgift på socker och godsaker inte en folkhälsoåtgärd, utan ett sätt att smygvägen låta dem som belastar sjukvårdssystemet mer genom sina matvanor betala för det. Det är rimligt, men man bör kalla saker vid deras rätta namn.

Om skatten på socker höjs till tusen procent från nuvarande tolv kostar sockret hundra kronor kilot, läsken som ett hyggligt vin och lösgodis en krona grammet. Det är mycket. Men någon tusenprocentig skatt på socker blir det inte, den som eventuellt införs kommer knappt att märkas på priset. Och frosseriet finner alltid en väg. Blir det för dyrt med färdiga industriprodukter kan den sugna alltid köpa en påse socker, röra ihop det med vetemjöl, smör, ägg och kakao och för några tior belöna sig veckans alla dagar med chokladglaserade muffins.

Suget efter det sötfeta och fetsalta tar inga hänsyn. Den som aldrig haft det tror att det går att tänka på något annat så glömmer man det, ta en promenad, ett skumbad, läsa en bok, lukta på en blomma, ha ”karaktär” – eller höja priset. Men det spelar ingen roll vad substansen kostar när hjärnan väl bekantat sig med den i stora mängder.

Den kropp som erfar ett narkotiskt sug efter högbelönande föda struntar just då lika mycket i blomdoft, skumbad och efterräkningar som den som har att narkotiskt sug efter knark struntar i sitt eget och andras liv. Receptorerna i hjärnan ser till att allt annat blir oviktigt, de har makten att slå ut konkurrerande områden av hjärnan, inbegripet de förnuftiga och planerande delar som nyss hade införlivat folkhälsoministrars och fetmaforskares oro och alla kostråd därtill. Dem får man ta sig an i morgon, nu gäller endast ett, att stilla obehaget som rasar i köttet.

I musförsök har det visat sig att möss som kunde välja den högbelönande maten som gjorde dem tjocka i stället för sådant som möss bör äta, var beredda att gå genom eld och vatten för att få erfara lyckokänslan på nytt. Det berodde inte på att de höll på att svälta ihjäl. Deras fiberrika musmat låg inom bekvämt räckhåll men framstod som kokt potatis i jämförelse.

Mössen var med andra ord beredda att frivilligt betala en sjusärdeles straffskatt för det sötfeta och fetsalta. När medvetandet förstått vilka höjder som kan nås bara genom att stoppa något i munnen glömmer det tyvärr aldrig vetskapen. Det är som med knarket, säkrast är att aldrig börja, för då slipper man minnas det underbara.

I boken ”Skitmat!” (2014) förklarar kost- och träningsskribenten Jacob Gudiol utförligt och insiktsfullt dessa fenomen så att man sedan inte behöver undra mer över varför fetma och matmissbruk brett ut sig snabbt och oåterkalleligt. Det han benämner skitmat utgör hela problemet, inte socker i sig, och definitivt inte kolhydrater som sådana, utan raffinerade och kemiskt potenta kombinationer av ingredienser där socker ingår som en av många delar och får hjärnan att lysa och spraka för en stund.

En extra avgift på socker skulle av allt att döma inte förändra redan formade ätbeteenden, men den skulle generera pengar till statskassan. Sockeravgiften vore därmed inte, som det i förstone kan verka, ett utslag av en paternalistisk och glädjedödande stat som vill kväsa medborgarnas njutningar, utan av en stat som säger att äter du detta är det också du som får betala mer för de ökade vårdkostnaderna du skapar.

Det låter inte solidariskt varför den socialdemokratiska folkhälsoministern aldrig skulle medge att det blir effekten av en sockerskatt och framför allt inte att det är avsikten med den. Kanske tror han verkligen att vi går över till sej och potatis om bara godsakerna blir några kronor dyrare.

Lena Andersson, författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.