Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Om blåslampan stängdes av

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Mekaniska avståndstaganden och repression mot samhällets åsiktsfiender är i dag starkare än den reflekterade analysen av deras samhällskritik och idéer. Så blir individualismens fria samhälle bara en spegelvänd version av kollektivismens.

På sistone har en kort film på Youtube blivit mycket omtalad, då den utgör epicentrum i en laddad diskussion om högerextremister och bokmässan i Göteborg. Filmen har av många påståtts innehålla och utgöra ett hot mot den fria pressen genom att visa upp exteriörerna på två namngivna journalisters bostäder, samt uppmana tittarna att göra oannonserade intervjuer vid dörren hos reportrar som granskat folk för deras åsikters skull.

Att betrakta filmen som ett hot mot pressfriheten eller mot journalister må vara känslomässigt begripligt men är inte den rimligaste tolkningen, tycker jag, utan snarare en hårdragning som helt bygger på förförståelse av och förväntan om ideologiskt motiverad våldsutövning.

Däremot är filmen diabolisk till sin utformning då den på ett raffinerat sätt använder Sveriges stolta press- och yttrandefrihet för att kortsluta alla diskussioner om densamma. Upphovsmännen gillrar en sofistikerad fälla som är omöjlig att ta sig ur utan att hamna i defensiv relativisering och advokatyr.

Det har länge stått klart att nationalismens intellektuella och aktivister är synnerligen tränade i normkritik – är det några som bryter mot politiska normer är det anhängare till denna ideologi – och har specialiserat sig på att genomskåda det liberala samhällets hyckleri, inkonsekvenser, särskilda hänsyn, ömma tår och tysta överenskommelser. Felet sitter uppenbarligen inte i den intellektuella kapaciteten, utan i ideologin, dess tro på gemenskap och renhet, kollektivism och frånvaro av respekt för individen.

I den famösa Youtube-filmen går alltså en person hem till en Expressenjournalist för att med honom diskutera de metoder denne använt mot en eller flera av filmmakarnas ideologiska bundsförvanter, och samtidigt utöva Expressens metoder på honom själv, det vill säga ett oönskat, påstridigt och obehagligt uppsökande i hemmet för kritisk intervju om politiska värderingar och yttranden. Filmmakarna går även hem till Expressens chefredaktör för att tala med honom. Ingen av dem visar sig för övrigt. Samtidigt passar filmens huvudperson på att notera att publicisterna bor flott och utan mångkultur omkring sig.

Fällan som gillras i filmen är av detta slag: Antingen nödgas man ge nationalisterna rätt i att metoden att söka upp folk i hemmet för att avslöja deras ideologiska hemvist och förhöra dem om deras värderingar anses godtagbar – för dem med hegemoniska åsikter, men enbart för dem.

Eller så nödgas man medge att filmen uppenbarar pressfrihetens, eller i vart fall den rådande pressetikens, oförenlighet med individens integritet, och att man i jakten på samhällets fiender tar sig orimliga friheter. Det förhållandet är onekligen dåligt för demokratins självbild.

Filmen är vidare riggad för att även debatten som följer ska avtäcka åsiktsnormens repressiva mekanismer. Upphovsmännen vet att alla kommer att fördöma filmmakarnas metoder men inte Expressens. Det är svårt, och däri ligger raffinemanget, att trovärdigt hävda att filmens upphovsmän gör något annat än utnyttjar de friheter som etablerade tidningar bevisligen har använt mot det mångkulturella samhällets kritiker genom att söka upp dem i hemmet och hänga ut dem som samhällsfiender.

Men är inte de som vill underminera det goda samhället ideologisk paria och ska framställas som sådan?

Kanske inte ändå. Om vi ser nyktert på saken: av vilket skäl ska vanliga människor granskas i pressen för sina åsikters och yttrandens skull? För att förmås att ändra sig? Som varnande exempel? Eller för att de är farliga för allmänheten? Svaret är inte givet. En ideologi och dess praktiker går ju att få bättre kännedom om, ifall det är vad saken handlar om, med andra journalistiska metoder än hembesök och hårdvinklade intervjuer.

Det finns samhällen där vi har förskräckts av hur medier och rådiga medborgare gjort gemensam sak i att skambestraffa dem som inte delar de rätta ståndpunkterna eller den rätta sexuella preferensen. Det liberala samhället utvinner sin godhet just ur möjligheten att motsätta sig dess grundvärderingar utan trakasserier.

Detta toleransideal utnyttjas maximalt men ofta ohederligt av nationalistiska normkritiker. Filmen ger dock den intressanta effekten att pluralismen åter visar sin överlägsenhet: alltid finns det något att lära av att alla perspektiv är tillåtna.

Jag tror att man alltid bör agera utifrån insikten att det individualistiskt frihetliga samhället är av ett annat slag än nationalismens gemenskapssamhälle. De två samhällstyperna ska inte vara spegelbilder av varandra, där bara förtecknen skiljer sig åt för vilka idéer som ska förföljas i förhoppningen att de ska försvinna. Det bör märkas att de är väsensskilda.

Att försöka utplåna idéer är meningslöst och kontraproduktivt. Man kan kritisera dem hårt och sakligt, men ju mer man hånar, pressar och bespottar de övertygade desto mer vässar de sina iakttagelser och analyser av repressionens processer.

Frihet och pluralism i realiteten vore faktiskt välgörande i dessa dagar, utan blåslampor.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.