Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lena Andersson: Partiet framför allt

Skiljelinjen i Socialdemokraterna går inte mellan höger och vänster utan mellan dem som rörs till tårar av Partiet och dem som inte gör det.

Vad är en riktig socialdemokrat? Det är frågan som svävar över och även får ett svar i Daniel Suhonens intressanta mastodontverk ”Partiledaren som klev in i kylan”. Boken är avsedd som en uppgörelse med partihögerns karriärism och lömska ränksmideri, och ett försvar för Håkan Juholt och de goda värdena. Men på grund av textens kraft och att Suhonens trohet är större mot sin gestaltning än mot Juholt blir boken i stället den slutgiltiga bekräftelsen på att han var otänkbar som statsminister: ”Fem minuter med Ingvar Carlsson kändes fortfarande som lyxtid för honom”.

Med Juholt fick Socialdemokraterna äntligen en riktig socialdemokrat vid rodret, menar författaren, och att det var just därför han avsattes av partiets högerflank.

Jag delar Daniel Suhonens uppfattning att vid en viss grad av avvikelse från en idés centrum bör man inse att man har bytt idé i stället för att framhärda i att en idé kan innehålla lite vad som helst. Och för en utomstående är det i förstone svårt att se något specifikt socialdemokratiskt hos partihögern. Vilken är den ideologiska S-essens som inte ens de kan förhandla bort? Frågan väntar på att ställas och svaret på att formuleras.

Suhonens socialdemokrati är lättare att urskilja. Den har varit genomsyrande ideologi i detta land, och boken igenom utgör den en sorgsen melodislinga från minnet av ett nästanparadis som gått förlorat. Högersossarna i hans berättelse skruvar olustigt på sig inför att förknippas med det. De tar rent av strid för att undanröja detta auktoritära/omhändertagande arvegods som leder till likriktning/gemenskap och syftar till större ekonomisk jämlikhet via omfördelning, vilket borde vara essensens essens i Socialdemokraterna. Dock inte för partihögern. Men liberaler är de ju inte heller, med frihet och individuell äganderätt som oförytterligt värde. Så vad är de?

På samma sätt som det saknar mening att börja kalla ett träd för människa eller hävda att det inte finns något identifierbart som skiljer dem åt, är det meningslöst att kalla sig till exempel kommunist och förorda klassisk liberalism. Det är självklart för de flesta. Men i fråga om socialdemokratiska partiet tycks kriteriet på en socialdemokrat vara att denne själv upplever sig vara socialdemokrat.

Varifrån känner vi igen det? Från modern religion, där centrala dogmer bekymmerslöst röjs ur vägen därför att de är förlegade och genanta, utan att någon för den skull skiftar beteckning för sina idéer.

Många skulle kanske säga att pragmatism är ett av SAP:s essentiella värden, nu och historiskt. Men det vore att förväxla tillvägagångssätt med samhällsidéer. Pragmatismen är en inställning till konflikter, knappast ett ideologiskt värde. Och om pragmatismen är kärnan är kärnan i samma stund upplöst.

Vid läsningen av Suhonens bok framgår det ganska klart att socialdemokratins essens, som också är dess kitt, är att utgöra en religiös tillhörighet och utvald gemenskap. Det ligger i detta att man ”föds till socialdemokrat och dör som socialdemokrat”, att man vet att man aldrig kommer att lämna vilka ståndpunkter som än har vissnat i en; att man är socialdemokrat när man dricker kaffe, när man väljer kläder, när man syltar och saftar, när man köper böcker, tankar bilen, skaffar en försäkring. Att Partiet är viktigast. Att man älskar partiet.

I en av bokens många sentimentala repliker säger Håkan Juholt: ”Vi har gått med i det här partiet, flera av oss har kommit via SSU, vi har haft våra kärlekar, våra bråk, våra jobb, våra förtroenden och våra största upplevelser i det här fantastiska partiet.”

Jag får andnöd bara vid tanken men bortsett från det kunde varianter på den repliken ha fällts av hans ideologiska rival Mona Sahlin och många på hennes kant. Men knappast av personer som Kjell-Olof Feldt, Leif Pagrotsky eller Carl Tham. Så frågan är kanske inte vad högersossarna gör i partiet. De befinner sig på samma gudstjänst som vänstersossarna. Frågan är varför de fåtaliga sekulära är kvar i förhoppning om att partiet ännu är ett idéparti.

I ett belysande sms från Juholt till Suhonen skriver han: ”Vi ska bygga vidare på den demokratiska socialismen, inte någon uttunnad socialliberalism. Det handlar om makten. Husbygget, inte val av gardiner i ett hus andra byggt.”

Ur sitt perspektiv har han rätt. Socialdemokratin är ingenting utan de enorma anspråken. Men de blir totalitära. Alla minns och förstår att gardinerna i Juholts enhetsbygge kommer att vara valda av en central instans för god smak och praktisk textilskötsel, att de kommer att följa med fönstren och inte gå att ta ner.

Det är en obekväm vetskap för partihögern. Den stora idén går inte att locka med. Ingen vill ha den i dess helhet längre, bara russinen ur kakan, och den måste vara en helhet för att vara något alls. Därför talar de aldrig om ideologi utan halkar vilset runt i andras.

Men vad som alltid finns kvar är liturgin och de gemensamma känslorna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.