Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lena Andersson: Rättigheter som börda

Att driva privata klubbar med stränga inträdeskrav och generösa förmåner för medlemmar som passerat nålsögat står var och en fritt, men ska stater vara privata klubbar?

Vad kommer framtidens människor att i förundran över dåtida moralisk och intellektuell primitivism skaka på huvudet åt av det vi gör i vår samtida värld, oaktat vår manifesta duglighet på många områden?

I historiens ljus kommer denna tid att betraktas som enhetlig, delad av oss alla som befinner sig i den, hur olika åsikter vi än har. Och det vi postumt ska klandras för är måhända självklarheten med vilken vår tids demokrater med hänvisning till positiva rättigheter hindrar utanförstående människor från att utöva sina naturgivna friheter. Den mest grundläggande av dem alla: att rädda sitt eget liv.

I och med att mänskliga rättigheter skiftade från den Lockeanska betydelsen – rätten till liv, självägande och autonomi – till den pliktburna rätten att få ett gott liv som någon därmed är skyldig att förse rättighetsinnehavaren med, banades också oavsiktligt väg för en ny sorts stamtänkande, nationalismens stamtänkande. Och med det möjligheten att utestänga främlingar för att skydda den egna stammen.

Här inom våra gränser hör vi ihop och tar hand om varandra, men de som drunknar därför att de inte får ta sig in på andra sätt än i ranka båtar, och de som huggs ihjäl av islamiska fundamentalister i sina hemländer för att de propagerat för friheten, dem hindrar vi från att hjälpa sig själva med motiveringen att vi inte kan hjälpa alla.

Det krävs att man är marinerad i pater­nalistiska tänkesätt för att se på respekten för människans fundamentala friheter som ”hjälp”, och som att man är ”generös” och gör någon en tjänst.

Om mänskliga rättigheter tolkas som att den som fått inträde i den exklusiva klubben välfärdsstaten är garanterad gemensamt bekostade materiella rättigheter ärvda genom blodslinjer, blir det i samma stund vår angelägenhet att ge flyktingen ett gott liv snarare än att låta honom behålla sitt liv. Mänskliga rättigheter blir en börda i stället för en given frihet, och kan vi inte lova migranten förmånerna vi själva åtnjuter får det vara. Då måste migranten även hindras från att rädda sitt liv, åtminstone här.

(Jämförelser med min lägenhet som jag i analogi härmed är tvungen att dela med hjälpsökande undanbedes denna gång. Förutsättningen för mitt resonemang är att man inte äger landet man bebor såsom man äger sig själv, sin tomt, sin bostad. Anser man att Sverige är en bostadsrättsförening eller dylik ägarkonstruktion faller mitt argument, det medges, och naturrätten likaså.)

I den stund en människa drunknar är hon hjälplös. Den mänskliga hjärnan har tyvärr en benägenhet att betrakta tillfälligt desperata människor som rakt igenom desperata, deras nödsituation blir för betraktaren en egenskap, deras permanenta tillstånd. Men det är ju helt enkelt fel, för när de tar sig ur nödsituationen är de åter mång­dimensionella människor med förmågor, resurser och ett själsliv.

Människor på jakt efter ett bättre liv och efter att alls få behålla sitt liv, som dör i tusental på Medelhavet är en fasa för sig. I många länder lider man av värre stamtänkande än i Europa, annars skulle människor inte fly hit. Men det betyder inte att vi är fria från det, uppenbarligen inte, och dessvärre tar det rygg på våra positiva rättigheter som gör att vi måste urholka de negativa: Vi har våra formella privilegier och kan inte öppna riddarhuset för vem som helst, för då tunnas värdet ut och vi känner inte igen oss.

I veckan fick vi ett annat groteskt och smärtsamt exempel på den auktoritära maktens godtycke. Den svenska staten fick in en visumansökan från författaren och översättaren Ananta Bijoy Das i Bangladesh. Han levde under ständigt hot från religiösa galningar och bad nådigt om att få beträda Sverige för att på inbjudan av Svenska Pen tala om yttrandefrihetskampen mot islamister i sitt hemland.

Vår stat, under lagarna, demokratiskt stiftade, nekade Bijoy Das tillstånd att delta i mötet. Tjänstemännen som representerar oss ansåg risken för stor att han inte ville återvända hem efter förrättat värv. Hans överklagan låg och värmde någon hylla på Migrationsdomstolen medan datumet för yttrandefrihetsmötet passerade – och medan han mördades med machete av en from och rättrogen.

Migrationsdomstolen ”kan lägga det ärendet åt sidan nu”, som Svenska Pens ordförande Ola Larsmo lakoniskt konstaterade.

Underlåtenhet är inte detsamma som mord. Staten Sverige har inte mördat Ananta Bijoy Das. Det är mördaren och hans sinnessjuka intolerans som bär ansvaret. Men att staten över huvud taget har möjlighet att hindra Svenska Pen och alla andra från att ingå avtal med vem de vill är svindlande.

Framtidens människor kommer kanske att säga, så som vi överseende säger om de gamla grekerna, att vår tid håller sig med ett besynnerligt demokratibegrepp. I väsentliga delar och paradoxalt nog liknar det adelns syn på sig själv och de medfödda formella förmånerna, inklusive kontrasten mot de ofrälse.

Vad är demokratin värd om vissa inte kan ta sig in i den därför att det finns risk att de ska vilja stanna?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.