Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Skapad till människans avbild

Illustration: Magnus Bard

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Med tanke på att vår tids terrorister påstår sig vara religiöst motiverade är det märkligt att de aldrig är rasande på Gud, utan bara på människorna. Troligen är det för att Gud i grunden är irrelevant och religionsbegreppet skymmer sikten.

Det var tur för Gud att han inte fanns förra helgen. Om vi betänker vad som skedde i form av lidande och död i Syrien, Egypten och Stockholm, för att bara nämna tre platser och ett veckoslut, kan Gud skatta sig lycklig att han inte finns och aldrig har funnits. Man får lätt intrycket i dessa upp och nervända tider att ateister är de enda som vårdar Guds sanna väsen och vad detta väsen rimligen bör innehålla för att kunna kallas Gud. Men sanningen är nog att även de som kallar sig fromma ser dissonansen och anar vad den innebär: att vi måste klara oss utan honom.

Hade då allt varit bättre om samtidens gudskrigare inte hade haft Gud att forma sina aggressioner kring? Troligen inte, för i grund och botten kommer alla idésystem ur samma källa, den mänskliga hjärnan. Vill man döda och våldta så hittar man sätt att rationellt rättfärdiga det, med eller utan Gud, och vill man det inte så hittar man argument för det också. Mänskliga problem är inte religiösa, utan filosofiska och materiella. Gud hängs på idéerna efteråt som en accessoar, eller får tjäna som ett armeringsjärn. Hans påstådda vilja adderas till det som man redan anser vara rätt och sant. Det religiöst rätta och sanna går att motivera logiskt och rationellt men det är mer ansträngande än att hänvisa till Gud.

En gång skapades Gud av människan som en provisorisk hypotes i väntan på en bättre förklaring till de empiriska observationerna och moraliska förhoppningarna som gjordes här på jorden. I glipan mellan vad människan hade potential att göra och vad hon var benägen att göra uppstod de etiska ambitionerna. Utifrån dem utformades regler och rättesnören för mänsklig samvaro som någorlunda – i vart fall bättre än laglöshet och den starkes rätt – harmonierade med människors behov, funktionssätt och vad de stod ut med. Ät inte det där, tvätta dig så här, döda inte, lyd Gud så blir det bra, skilj på arbete och vila, låt straffet stå i proportion till brottet, slå inte tillbaka, slå inte din fru annat än om hon är uppstudsig.

Först därefter la man till demiurgen, hantverkaren bakom konstruktionen. Liksom en drejad kruka alltid hade en tillverkare antog man att även världsalltet hade en hantverkare, och för att få reda på hans intentioner observerade man noggrant tingesten han skapat för att bakvägen lista ut vad han kunde ha avsett med den.

Att många sedan dess har slutit sig till att det inte finns några avsikter och ingen hantverkare spelar föga roll för idéernas utformande, ty dessa är sprungna ur den mänskliga hjärnans tankestruktur och den har inte ändrat sig. Antalet sätt att tänka om världen är begränsat. Det är just eftersom Gud aldrig har funnits som religiösa och sekulära idéer i grunden är samma; människan kommer inte ifrån sitt eget tänkande. På något sätt och med något slags principer måste vi leva även om ingen har skapat oss och ingen högre makt vill något med oss. Det räcker att vi människor vill något med oss för att vi ska behöva utveckla hållfasta idéer för vad det innebär att leva.

När Gud är död är allt tillåtet, sa Dostojevskij och det var fel just av det skälet att det var människan som skapade Gud utifrån en övertygelse om att allt absolut inte var tillåtet. Vad Dostojevskij troligen avsåg var att med värdenihilismens intåg i medvetandena skulle allt bli tillåtet. Det är sakligt sett sant och han hade goda skäl i teorin att frukta nihilismen, men inte i praktiken, för människan är till sin natur inte nihilist och inte anarkist och klarar därför inte av att vara det i mer än två minuter, sedan åkallar hon en högre rättvisa, inte sällan kallas den för rättsstaten, somliga kallar den för Gud. Båda kommer ur en orubblig känsla i människa av rätt och fel, rättfärdigt och orättfärdigt.

Det brukar sägas att människan är ett religiöst djur. Riktigare vore att säga att människan är ett filosofiskt djur. Det skulle även ha den fördelen att vi frimodigt och utan förlamande vördnad eller avfärdande etiketter kunde tala om idéer.

Av folks handlingar att döma tycks väldigt få människor vara gudstroende. De som säger sig dyrka Gud mest, och tar lagen i egna händer i hans namn, agerar och talar som om han vore helt kraftlös eller inte fanns. De klandrar människorna i stället för den makt som de påstår styr över oss alla. Detta är besynnerligt eftersom man, ställd inför en dåligt tillverkad produkt, vanligtvis lägger skulden på tillverkaren. Men när människorna felar agerar många gudfruktiga som om de ansåg att produkten hade skapat sig själv.

Den sofistikerade invänder här förstås att Gud är större än så och inte kan underordnas barnsliga förebråelser och fyrkantiga små formallogiska slutledningar. Men dessa teologiska sofismer bär bortförklaringens alla drag, och medberoendets. Det troliga är att Gud går fri därför att de flesta i djupet av sitt förnuft begriper att vi står ensamma i världen, med våra filosofiska överväganden rörande det rätta, anständiga och rimliga som enda fasta punkt.

Det är dessa överväganden som framgent borde vara föremålet för mänsklighetens intellektuella ansträngningar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.