Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lena Andersson: Till det onödigas försvar

Friheten och marknaden motiveras ofta med kollektiv rationalitet snarare än individuell, vilket öppnar för godtycke. Samhället är inte en kropp bestående av celler i samverkan mot ett gemensamt mål.

I sin bok ”Det öppna samhället och dess fiender” skriver Karl Popper i avsnittet om Platon att dennes syn på staten grundar sig i frågan: vilka ska styra? Platon finner ett absolut svar på frågan och förklarar utförligt varför detta är gott och rätt. Popper anser emellertid att Platons fråga är fel ställd. Den bör i stället lyda: Hur blir man av med dem som styr? Då vi inte med säkerhet vet eller är eniga om vad som är gott och rätt och eftersom det förändras måste vi tillåtas pröva saken på nytt och på nytt.

Även Poppers fråga kan tyckas fel ställd. Varför skulle någon annan än individen själv avgöra sådant? Det fundamentala problemet blir då varken vilka som ska styra eller hur man blir av med dem, utan hur mycket var och en får styra över andra och med vilken rätt. Ytterst är det en fråga om vad kollektivet får bestämma över den enskilde, och om kollektivism kontra individualism.

Häromdagen fastslog i en intervju den amerikanska senatorn Bernie Sanders att det inte behövs 23 sorters deodoranter och 18 sorters gympaskor så länge det finns hungriga barn i USA. Det är ett utmärkt exempel inte bara på vänsterpopulism utan också på sann kollektivism. Samhället betraktas som en enda kropp med ett tillhörande förnuft i form av de styrande. Förnuftet planerar och dirigerar utifrån det goda och rätta samt kalkylerar utfallet för samhällskroppen. (Populism är det därför att saken framställs som att om man bara tar bort ”onödigheterna” upphör misären, och att de även orsakar den.)

På individnivå är resonemanget självklart. Innan man skaffar sig 18 par skor och 23 skönhetsprodukter ser man till att ha mat. Och för kollektivisten är samhället en kopia av individen, alltså bestämmer förnuftet, det vill säga makthavarna, att man inte tillverkar olika sorters deodorant förrän kroppen fungerar som den ska.

Tanken vore bestickande om det låg någon rimlighet i att betrakta samhället som en kropp med en suverän hjärna.

Samhället består av otaliga delar, individer kallade. Även individer utgörs av smådelar, celler exempelvis. Cellerna måste fullgöra de uppgifter de fått sig tilldelade för att kroppen ska leva och stå emot påfrestningar. Deras enda frihet ligger i att löpa amok, varpå kroppen blir sjuk. Mycket riktigt och i analogi härmed ger kollektivister gärna uttryck för tanken att samhället blir sjukt, eller dekadent, eller orättfärdigt, när dess beståndsdelar bestämmer över sina egna liv i stället för att koncentrera sig på nyttan för kollektivet.

Jag läste om en inbiten 68:a och författare som tyckte det var löjligt att hans kommunistiska parti när det begav sig hade synpunkter på vad han skrev. Sådant bestämde han givetvis själv, allt annat vore fånigt. Men det är ju inte fånigt alls, vilket partiet hade insett. Om det gemensamma förnuftet med sin klara överblick ska avgöra hur människors behov bäst tillgodoses gäller det förstås även produktionen av texter. På vilka grunder skulle man försvara att var och en i en samhällskropp får skriva och ge ut vad som faller dem in men inte tillverka vilka deodoranter och gympaskor de vill?

Det är påfallande svårt att formulera en hållbar princip eller ens en välavvägd pragmatism som tillåter det ena men inte det andra. Att såra och skada moralen i skrift och tal kan inte gärna anses gott och rätt, ej heller att skriva sådant som varken gör nytta eller skada, ty så länge någon lider i samhällskroppen bör hela immunförsvaret riktas mot att avhjälpa detta lidande, inte åt att skriva, läsa eller välja bland deodoranter.

Det brukar invändas att det är skillnad mellan texter och ting. I åsikter, perspektiv och berättelser behövs mångfald, demokratin och hela samhällskroppen mår bra av det. Men kanske mår någon bättre av en mångfald av dofter än av uppbyggliga texter? Deodorant har i motsats till böcker och tal aldrig eldat någon till våld.

Och här är pudelns kärna. Det är inte i första hand för att vi, som Popper menar, inte säkert vet vad som är gott, rätt och nyttigt som vi bör ha frihet att tillverka och sälja sådant som förefaller onödigt. Ofta försvaras friheten och de så kallat onödiga sakerna defensivt och på fel grunder, även av frihetens tillskyndare. Individualismen motiveras med kollektivistiska argument: Allt blir bättre för alla och den gemensamma rikedomen ökar om individerna är fria att sälja vad de vill fastän det verkar irrationellt med ännu fler skosorter.

Men nej, det är inte för tillväxtens skull eller ens för att det blir ett mer dynamiskt samhälle som människor ska ha rätt att tillverka pryttlar och strunt och viktigt om vartannat och tjäna pengar på det. Och det är inte för att det är nyttigt att läsa och tänka som skrivandet ska vara fritt.

Orsaken till friheten är mer offensiv än så, nämligen att livet inte ska levas i ständig underkastelse, alltid i givakt, alltid i tjänst åt någon annan.

Lena Andersson slutar härmed som fristående kolumnist i Dagens Nyheter för att få mer tid till sitt författarskap.

Lena Andersson är författare, skribent

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.