Ledare

Vad känner glaciärisarna?

När glaciärerna smälter alstrar de akademiskt snömos. Tiden är kommen för en feministisk och postkolonial glaciärforskning, skriver Lena Andersson.

Såvitt känt har ingen akademisk disciplin ännu hävdat att gravitationen inte är giltig för vissa ursprungsbefolkningar. Men vi närmar oss en kritisk punkt då även den kan framställas som en vit och manlig kunskap i tjänst hos förtrycket. I en nyskriven artikel av fyra forskare vid University of Oregon i USA framhålls att det inom klimatforskningen är dags för en ”feministisk glaciologi”. Genom den skulle inte bara glaciärforskningen bli mer rättvis och legitim (just and equitable) – även interaktionen mellan människa och is skulle bli det. (”Glaciers, gender and science: A feminist glaciology framework for global environmental change research”)

”En viktig men förbisedd aspekt av de mänskliga dimensionerna rörande glaciärer och forskning om global miljöförändring är förhållandet mellan genus och glaciärer”. Den feministiska glaciologin med postkolonial vetenskapssyn ska analysera dynamiken mellan människa och glaciär, skärskåda glaciära diskurser och granska glaciärforskarnas försök att skapa legitimitet kring sina forskningsresultat. I  klartext betyder det att den ska studera hur de som studerar is och snömassor talar om sitt forskningsobjekt, hur de presenterar sina resultat, samt ifrågasätta dem utifrån forskarnas kön, hudfärg och härkomst.

Feministisk glaciologi har fyra aspekter. Den första är att avtäcka hur forskarens genus/subjektsposition påverkar glaciärkunskaperna. Den andra är att rikta uppmärksamhet mot hur glaciärforskning, glaciärperception och hävdande av akademisk trovärdighet påverkas av genus/subjektsposition. Den tredje är en analys av hur makt, herravälde, kolonialism och kontroll, som alla sammanfaller med och armeras av maskulinistiska ideologier, hittills har format glaciärforskningen. (I alla tre aspekterna måste man utgå från det man ska visa). Den fjärde är att visa på ”alternativa representationer”, bortom naturvetenskapen men inom folkglaciologin, som kan användas för att ”porträttera glaciärer och införliva mot-berättelser och på så sätt bredda föreställningarna om kryosfären”.

Samma personer som menar att objektiv kunskap och en gemensam mänsklig vetenskap förutsätter en arrogant, eurocentrisk och omöjlig gudsposition, slår här alltså fast att synen på ismassor och forskningen om dem avgörs av x- och y-kromosomer, pigment och härstamning.

Ytterligare en besynnerlighet är att uppsatsförfattarna, samtidigt som deras idéer bygger på att kvinnor och koloniserade folk har en egen blick på is och snö, beklagar att kvinnor i tidningsartiklar om polarexpeditioner skildrats som avvikande. Vid något tillfälle har de kallats ”flickor” och även beskrivits som prisgivna åt känslor och en svekfull natur.

Det framstår som gåtfullt varför det skulle vara klandervärt om nu dessa grupper har en så säregen infallsvinkel på ämnet. De fyra forskarna skriver att kvinnor inte bara ska erkännas inom glaciologin ifall de ”beter sig som män eller gör sådant som män gör, som att bli filosofie doktor vid ett universitet”. Nej, i stället behöver kvinnorna ett reservat för sig där de gör kvinnliga saker, såsom storytelling med bidrag från vardagslivet.

Kanske kan de betrakta isen i köksfrysen med sin speciella perception.

Artikelförfattarna påpekar att felet med den manliga och eurocentriska vetenskapen är att den behandlar naturen ”som vore den en maskin som det är möjligt att få reda på något om … snarare än som dynamisk, kaotisk och oförutsebar”. Så förunderligt. Varför alls ägna sig åt intellektuell verksamhet om man redan vet att inget går att få reda på? Varför befinna sig på ett universitet om inget särskilt kan sägas om kaoset och allt som sägs är lika relevant?

De nämner kvinnor som vaktar boskap vid Andernas glaciärer och därför besitter en stor dold iskunskap. Om så är fallet är det givetvis glaciärforskarnas uppgift att fånga upp den och se om den är giltig för deras syften. Söker man kunskap vill man naturligtvis inte missa något som kan föra vetandet framåt, oavsett vem det kommer från. Kunskapen är fri och gränslös, men inte mystisk. Vetenskapens språk, teorier och metoder är gemensamma och standardiserade för att ingen ska kunna hävda att deras kunskap är sann och viktig men otillgänglig för andra.

Artikelförfattarna framhåller vidare att ursprungsbefolkningarna har traderade myter och legender om isen som är minst lika viktiga som det tekniska mätandet, registrerandet och klassificerandet. De talar om ismassorna på ett annat sätt, har ett annat glaciärnarrativ, som borde ges samma (eller högre) kunskapsstatus.

Men en ismetafor är ju bara verksam som just metafor, som en beskrivning av något annat, det är vad myter och metaforer gör. Detta ’något annat’ är det som isforskaren ändå till sist måste ner och undersöka med sina instrument för att komma vidare. Metaforer och myter är inte materia, de berättar om materien.

Till exempel kan de förtälja att inte bara sörja utan också mycken smörja följer med smältvattnet.