Ledare

Vem undanbedes härnäst?

Illustration: Magnus Bard

Könsseparerade badtider i kommunala bassänger är varken liberalt eller tolerant. Exkludering gör sig bäst i privata sammanhang.

Begreppet tolerans tycks ha genomgått en transformering. Värnandet av den myllrande folkblandningen, som brukade vara toleransens ideal och prövosten, kallas numera intolerans, åtminstone i simbassängen. Bland liberaler pågår sedan länge en diskussion om tolerans och kulturell praxis. Ett exempel är exklusiva kvinnotider i kommunala badhus.

Malin Lernfelt i Göteborgs-Posten, Sanna Rayman i Svenska Dagbladet och Sakine Madon har med skiftande infallsvinklar framhållit att könsseparering i allmänhetens bassänger är oacceptabelt, medan Markus Uvell skriver (DN 21/2) att motståndet mot särskilda badtider för kvinnor visserligen inte måste vara rasistiskt eller intolerant, men är ogenomtänkt. Mattias Svensson (allehanda.se 9/2) finner saken principiellt irrelevant och något för de badande att enas om inbördes.

Andreas Johansson Heinö menar att det är efterfrågan som ska styra. Vill folk ha separata badtider ska de få det (Borås Tidning 22/4 -15). Han jämför med vegetariska alternativ på kommunala äldreboenden och undviker därvid den svårare frågan: hur göra med efterfrågan på annan kategoriuppdelning än kön? Blir nästa separeringsgrund etnicitet? frågar i stället Sakine Madon (Expressen 26/2).

Ja, eller varför inte bad för heterosexuella? På onsdagar undanbedes män, på torsdagar homosexuella, på fredagar judar, på lördagar muslimer och på söndagar kvinnor. Ett samhälle där alla får sina fobier tillgodosedda på andras bekostnad kan säkert kallas något, men liberalt och tolerant är inte första associationen.

Johansson Heinö har rätt i att den mångsidiga buffén där alla kan få den mat de önskar är ett liberalt ideal, vanligen ombesörjt av marknaden. Men exemplet skiljer sig på en viktig punkt från frågan om badtiderna. Ingen utestängs för att man ställer fram ytterligare en maträtt. Tillmötesgåendet av andras behov vid buffén förutsätter inte inskränkning av någons frihet. Behovet att bada könsseparerat kräver däremot andras uppoffring. I badhuset motsvaras den liberala buffén således av blandning, att ingen förvägrar olika kategorier människor att vara i bassängen samtidigt, medan stängandet av badhuset för vissa grupper vissa dagar korresponderar mer med att säga: här äter vi bara fläsk med löksås.

Mattias Svensson noterar att inga protester hörs när travbanan bjuder in till tjejkvällar. Till det finns flera skäl. Travbanan är ett privat företag. Under tjejkvällen betjänar företaget inte en separatistisk sedvänja grundad i könsförtryck utan vill öka antalet kvinnor i kundkretsen. Medan kvinnorna sitter i en för dem reserverad loge kan män besöka anläggningen som vanligt. Tjejkvällen arrangeras två gånger per år, travbanan stängs inte regelmässigt och återkommande för en viss grupp. Slutligen går det inte att från travbanans önskan att locka fler kvinnor se en rak ideologisk linje till idésystem i länder där kvinnor är totalt underkuvade och gruvligt bestraffas om de söker friheten. Men en sådan linje löper ut från badhussegregationen.

”Bada, och låt bada”, skriver Johansson Heinö. Det är verkligen en uppmaning att tänka på för de kvinnor som tycker sig kunna vara i en bassäng endast om vissa kategorier är borta från den, och för de män som inte tillåter kvinnor att bada annat än i mansfria bassänger.

Ur ett liberalt perspektiv kan det i förstone verka sympatiskt och tolerant att propagera för att människor får göra som de vill. Men liberalismen handlar inte om att få göra som man vill. Den kretsar i hög grad kring frågan vad man inte får göra mot andra. Det man inte får göra är att kräva andras följsamhet. Att respektera olikhet är tolerans, att beordra andra att flytta på sig för att jag ska få leva ut min egenart är intolerans. Visst kan man tycka att det är harmlöst om män diskrimineras några timmar i veckan, de får ju bada på alla andra tider. Och visst går det att förstå särskilt sårbara personers behov av att freda sig. Men principiellt är det ohållbart, och orimligt att kalla exkluderingspraktik för tolerans.

Den unika balanspunkt som skiljer liberalismen från andra läror är den formellt jämlika friheten, den som innebär att ingen grupp är viktigare än någon annan, att ingen är född att härska och ingen att tjäna, att ingens ofrihet bekostar någon annans möjligheter. Utifrån detta kan sedan tolkningarna börja.

Givetvis ska diskriminering vara tillåten i åtskilliga sammanhang: Man måste få starta herrklubbar och damklubbar och förbund endast för svarta. Katolska kyrkan ska inte behöva tillåta kvinnliga präster och socialdemokratiska kvinnoförbundet inte tvingas ha ett visst antal män eller moderater i styrelsen. Och så vidare.

Men i allmänhetens simhallar och på offentlig plats bör begreppet tolerans reserveras för uppfattningen att alla som är där klarar av och står ut med närvaron av andra sorter. Vill man bada separat och välja vilka man ska slippa se och bli sedd av får man i princip upprätta en egen klubb i ett privat badhus.

Lena Andersson är författare, skribent

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.