Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Votering begärd, verkställ

Att demokrati skulle vara majoritetsvälde och inget annat är svårt att försvara, då det blir blott en variant av det gamla kungaväldet. Individuellt självägande är det verkliga folkstyret, skriver Lena Andersson.

Vissa svar som ett samhälle måste nå är till karaktären odelbara. Endast två möjligheter finns, ömsesidigt uteslutande, och när beslutet är fattat om vad som ska gälla måste det gälla utan undantag; ingen möjlighet till individuell variation finns. Det tydligaste exemplet på en sådan fråga är vilken sida av vägen man ska köra på. Här är likriktning ofrånkomlig och önskvärd. Kostnaden för den uppgivna individrätten är minimal och till gagn för individerna.

Den som har en avvikande åsikt vill i den typen av frågor inte få göra på sitt eget sätt och låta andra göra på sitt, utan vill att alla ska göra på hans sätt, eftersom inte heller han vill krocka. Detta slags frågor är rakt igenom sociala och kollektiva till sin natur. Den som inte kan godta beslutet får låta bli att nyttja vägarna.

De flesta frågor i ett samhälle är av annat slag. De kan avgöras individuellt eller i decentraliserade förhandlingar mellan dem som direkt berörs. Ändå behandlas de som om de vore rakt igenom sociala och kollektiva och ömsesidigt uteslutande, som om vi skulle krocka ifall minoritetens eller individens åsikt och praktik inte utplånades, vilket ju är fallet med trafikriktningen men inte med så många andra frågor.

För två veckor sedan skrev jag en kolumn som väckte mycken förargelse. Den handlade om skatt som tvång och den fundamentala orimligheten, som de flesta än så länge förordar och finner rimlig, i att man kan rösta om vad som ska köpas för andras pengar.

Åsa Linderborg tolkade det (”Elitismen har blivit mainstream”, Aftonbladet Kultur 18/4) som att jag vill ha ”expertstyre” i stället för demokrati. I det ingick att jag skulle få bestämma över andra utan att de fick bestämma över mig: ”Det vill säga någon form av upplyst envälde där sådana som DN:s ledarkolumnister och valda delar av Svenska Akademien kvalar in”. Det är en minst sagt besynnerlig läsning av texter jag skrivit i ämnet. Att få bestämma över sig själv utan rätt att bestämma över andra eftersom andra åtnjuter samma rätt att bestämma över sig själva, kan inte med fog kallas expertstyre, och definitivt inte elitism.

 

Den demokratiska frågan är var maktens gräns går, vad makten får bestämma över. Absolut makt är despoti vem som än utövar den.

 

Linderborg likställer i sin artikel majoritetsbeslut med demokrati och finner det följaktligen häpnadsväckande att principiellt likställa majoritetens makt med en monarks. Varför då? En ståndpunkt blir inte riktig och god för att många intar den, lika lite som den blir det av att en monark hyser den. I båda fallen har makten tagit sig rätten att göra vad den vill med var och en som inte delar maktens uppfattning. Envälde är en fråga om räckvidd, inte om hur beslut tekniskt fattas.

Där det är odiskutabelt att individer inte kan följa sin egen håg, där likriktning måste råda, behöver man rösta, det är uppenbart. Vad demokrater har att ta ställning till är vilka frågor som är av den arten. Vilka ska man fatta majoritetsbeslut om och vilka bör individer avgöra svaret på själva eller komma överens om inbördes?

Fram till ganska nyligen bestämde majoriteten i Sverige att homosexualitet var fel och därför förbjudet och när det avskaffades bestämde den att homosexuella inte fick ingå äktenskap. Exakt vad skulle skillnaden vara mot att en profet, en helig text eller en monark beslutar samma sak? Ingen alls. Beslutet får inte högre moralisk halt för att flertalet stödjer det. Den demokratiska frågan är var maktens gräns går, vad den får bestämma över. Absolut makt är despoti vem som än utövar den.

Det brukar framhållas att idén om ägande och privategendom inte kan grundas i något utan springer ur tycke, smak och klassintressen. Det stämmer inte. Oavsett klasstillhörighet är det en helt avgörande fråga om man äger det medvetande och den kropp man utgör. Självägandet, som är både privategendomens och individrättens källa, härleds ur sin motsats: Om individen inte äger sig själv ägs hon av någon annan. Äger alla sig själva kan ingen äga någon annan. Det finns bara dessa två.

Detsamma gäller ägodelar och pengar. Ifall staten eller kollektivet under hot om våld får ta pengar från dig får den i princip också använda dig till annat där du anses behövas; till reservdelar, slavarbete eller som soldat.

”Det är massan man räds”, menar Linderborg att jag menar. Nej, det är den despotiska makten. Massan är ett påhitt, den finns inte i sig. ”Folk är inte intelligent nog”, hävdar hon vidare att jag anser, ”eller också har de alltför fasaväckande åsikter för att rätt kunna fatta beslut som rör samhället/mig”. Varken intelligens eller brist därpå ger rätt att bestämma över andra, och den enes fasaväckande åsikter är den andres ordning och reda. Ingetdera bör man tvingas underkasta sig.

Finner man det demokratiska självägandets samhälle förfärligt står alltid möjligheten till buds att inom det bilda en sammanslutning där alla kamrater frivilligt arbetar för varandra och delar lika på allt, och där kollektivet bestämmer vilka behov de enskilda ska fylla och kommenderar i enlighet.

Ingen majoritet ska väl kunna hindra sådan självuppoffrande strävan.

Fakta. Lena Andersson

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.