”Brygg Sverige ur krisen!”, utropade Kafferostarnas Riksförbund i Blandaren på 1970-talet. Något av samma känsla infinner sig när finansminister Anders Borg föreslår att vi ska jobba oss ur dagens problem. Hur skulle det annars gå till?
Finanskrisen har krossat regeringens viktigaste vallöfte, om att bryta utanförskapet, men samtidigt lyft regeringens trovärdighet när det gäller ekonomin. Just nu tycks plus överträffa minus i denna kalkyl, och alliansen har guldläge 2010.
Utan finanskrisen hade det inte sett bra ut att lägga en så expansiv valbudget. Utan hackandet från oppositionen om att regeringen satsar för lite på krisbekämpning hade Anders Borg inte kommit undan med en sådan pengadusch på krita.
Ett år före finalen befinner sig alliansen, mot alla odds, i vinnarhålet. Men valet 2010 kommer att avgöras av tillfälligheter.
Ni har säkert hört talas om Kamrat Fyra Procent. Det var han som brukade rädda Vänsterpartiet kvar i riksdagen, tack vare taktikröstande socialdemokrater som inte ville se tre procent socialistiska valsedlar gå till spillo.
Som på många andra områden i politiken är nu rollerna ombytta även här. Riksdagsspärren blir framför allt ett bekymmer för KD:s Göran Hägglund. Han har därför övertagit rollen som revolutionär, och rasar mot de dominanta kulturradikalerna i Stockholm som jävlas med ”verklighetens folk”.
Utspelet på DN Debatt måste vara det kraftfullaste skottet i foten sedan valet 1928, när socialdemokraten Ernst Wigforss skrev att ”fattigdomen fördrages med jämnmod, blott den delas av alla”. Första halvan av Hägglunds plan fungerade visserligen, när varenda Stockholmskolumnist hoppade på honom i spalterna. Det var som att trycka på en knapp. Men tråkigt nog, för KD, är inte all publicitet bra publicitet.
Den rörliga väljargrupp av taktikröstande alliansvänner som skulle kunna frälsa Kristdemokraterna 2010 finns framför allt i huvudstaden. Här betackar man sig förmodligen för att fösas in i Hägglunds flock av fästingplockande lantisar.
”Verklighetens folk” ute i landet är å andra sidan inte ett dugg besvärade av de feminister och fjollor som Hägglunds talskrivare retar sig på när de läser kultursidorna. I den ”verklighet” Hägglund hyllar lägger man bara en flintastek till på grillen och slår på Kanal 5.
KD har alltså inget att vinna men mycket att förlora på denna politiska strategi. Att offra det upphöjda predikandet i Alf Svenssons anda för ren populism, i en tid av förvirrat sökande efter fasta värden, är lika begåvat som förslaget om sänkt bensinskatt var 2006, ögonblicket innan växthuseffekten exploderade i medierna.
I stället för att göra fyraprocentsspärren till en kamrat har Kristdemokraterna gjort den till en dödsängel, med sina ogenomtänkta utspel. För närvarande framstår detta som största hotet mot en borgerlig valseger, ett hot som Moderaterna har bidragit till genom att lägga beslag på alla tacksamma ministerjobb och lämna tre restposter till KD.
Kriget mellan KD och de så kallade kulturradikalerna kommer att fortsätta, eftersom känslorna är ömsesidiga. Här är två grupper som verkligen älskar att hata sin bild av de andra, men skrapar man på ytan är den radikala kritiken av KD lika krampaktig som Hägglunds kritik av kulturradikalerna.
Den som granskar vad Kristdemokraternas tre ministrar – Hägglund, Larsson och Odell – har gjort i regeringen får svårt att spåra någon reaktionär avgrundshöger. Tvärtom har partiledningen tagit strid med de prilligaste inslagen i rörelsen, och bedrivit en harmlös, allmänborgerlig politik.
För att vara ett så individualistiskt land är Sverige förbluffande konformistiskt, däri kunde Hägglund ha haft en poäng. Man märker det på de smått hysteriska reaktionerna när någon säger något avvikande.
Anna Anka är till exempel en rolig seriefigur, uppfriskande frispråkig i ett klimat där alla ska tycka och leva likadant, men som reklam för den kristdemokratiska hemmafrun har ju den senaste veckan varit en katastrof. Tanken på individens frihet och värde sitter så djupt i Sverige att ytterst få, när det kommer till kritan, verkligen vill ha en tjänarinna där hemma, och än mindre vara en.
Därför är det politiskt dödfött att blåsa till strid för minskad jämställdhet. Om inte Göran Hägglunds talskrivare begriper det borde feministen Anders Borg kalla till ett allvarligt rådslag inom alliansen.
Valet 2010 kommer att avgöras av vilka som hamnar under och över den magiska spärren. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är givna i gränslandet, men beroende på resan fram till den 19 september kan också andra anmäla sig, som den yttersta vänstern och den yttersta centern.
Må de minst populistiska vinna.