Sverige är ett litet land. Det har slumpat sig så att jag har stor erfarenhet av små länder: av Sverige, Österrike och Kroatien. Inbördes mycket olika har de ändå i sin struktur något utpräglat gemensamt som har just med deras litenhet att göra. Och små länder är helt annorlunda än stora.
Men på vilket sätt egentligen?
En del säger sig självt. I ett litet land känner alla varandra. Detta är bara en lätt överdrift. Eliten har gått i samma skolor, träffar varandra på samma middagar och utställningar, läser samma tidningar och är inte sällan släkt eller gifter sig med varandra. I det lilla landet råder en familjär atmosfär som minskar de sociala klyftorna, men också skillnader i åsikter och övertygelser. Det gör ett sådant land slätstruket och mindre färgstarkt, men samtidigt gediget intill det långtråkiga.
Bara i små länder råder Jantelagen; där tillåts ingen vara mycket bättre – eller sämre – än någon annan. Demokratin i ett litet land har ofta något formalistiskt över sig då det inte finns folk nog att ställa upp ett komplett andra, alternativt lag som skulle göra allting helt annorlunda. I ett litet land är kaféet alltid viktigare än parlamentet och förr eller senare blir var och en som kan läsa och skriva minister.
Alla är i sitt inre övertygade om att sitta i samma båt. I den måste alla ro åt samma håll. Annars går det illa. Vad som uppfattas som ett allvarligt problem angår därför genast hela nationen. Den som vägrar att erkänna eller befatta sig med det riskerar att stötas ut ur gemenskapen. En sådan utstötning är det närmaste man nu för tiden kan komma gamla tiders landsförräderi.
Det lilla landet har dåliga nerver och kraft att ta itu med enbart en sak åt gången. Uthållighet är en bristvara varför det lilla landet bara mycket sällan förmår avsluta något för att så slutgiltigt lägga det till handlingarna. Följaktligen försvinner ärenden från det lilla landets dagordning inte genom att bli lösta utan genom att nya ärenden förtränger och tar de gamlas plats. Det kan se ut som om det lilla landet vegeterar. I själva verket övervintrar och överlever det, som det vill tro sysselsatt med sina egna angelägenheter, men som alla är alstrade eller speglingar av omvärlden.
Det lilla landet uppfattar sig nästan alltid som större än det är. Det befinner sig i centrum, aldrig i marginalen. Men det oroar sig för vad omvärlden tycker och tänker om det fastän omvärlden sällan gör vare sig det ena eller det andra. När det lilla landet upptäcker detta, känner det sig kränkt och anser omvärlden illa informerad. Det finns riktigt små länder som övertygat sig själva om att enda sättet att ens bli registrerad av omvärlden är att uppträda så fräckt och oförskämt som möjligt mot den (för att undvika diplomatiska förvecklingar avstår jag här från namns nämnande).
Det lilla landet saknar jämnmod och jämvikt, pendlar i stället mellan grotesk självöverskattning och depressiv uppgivenhet; det förra väcker hos omvärlden löje, det senare häpnad. Som tydligast blir detta pendlande på idrottens område. En idrottskommentator i ett litet land är en korsning av chauvinistisk överstepräst och masochistisk flagellant. Självömkan är ofta ett sådant lands bästa gren. Men skulle man komma först till målsnöret har en bragd utförts.
Ofta besitter det lilla landet ett språk som inte delas med någon annan. Detta språk saknar det stora språkets begrepp och intellektuella verktyg. Följaktligen tänker det sämre; det har ingen filosofi och bara en mycket torftig prosa. Men det lilla språket är sinnligare eftersom det blivit kvar i sina känslor och flyktiga impressioner. Det är ingen tillfällighet att Almqvist landar bland krusbär när han tänker på svenska. Hans språk kan dessutom rodna. Det kan inte Adalbert Stifters tyska eller Fjodor Dostojevskijs ryska.
Hur litet är litet innan det blir stort? I Europa menar jag att gränsen går någonstans kring 10 (tio) miljoner. Men det är förstås inte mer än en grov tumregel. Bortom tio tar dock en metamorfos vid som så småningom och ovillkorligen kommer att förändra väsen, karaktär, kultur och drömmar hos varje nation. Men metamorfosen från litet till stort äger rum i en gråzon som är förvillande. Sålunda är Polen ett varken litet eller stort land, Italien stort men ibland litet, Österrike ett litet som varit stort, Sverige ovanligt stort för att vara litet och Ryssland så stort att det bara tillsammans med starka känslor av förakt eller förvåning kan göra sig en föreställning om vad det innebär att vara liten.
Dock är det lilla landet nästan alltid överlägset det stora på åtminstone ett område: det är inte provinsiellt. Ett litet land som Sverige kan aldrig bli självtillräckligt som England, Frankrike eller Amerika. Av ren självbevarelsedrift vore detta omöjligt. Den som kommer från ett litet land måste alltid förklara var han kommer ifrån, lära sig främmande språk, andras seder och bruk och utan protester inkludera både Shakespeare och Picasso i sitt kulturarv fastän ingen av dem är född i Sveg.
Men bara en sådan person är en sann internationalist trots att han kommer från tillvarons tallrikskanter.