Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Lita aldrig på skolminnen

I över 40 år har skolan varit ett ideologiskt slagfält. Men flera partier­ visar nu nytt ­intresse för hur var­dagen faktiskt ser ut för lärare och elever. Menar de allvar kan skolans onda cirkel brytas.

Hur var semestern? När vi blickar tillbaka har vi alltid ett svar: Jo, den var si eller så – helt fantastisk eller kanske bara så där. Vi tror själva på våra ord. Men är det vi säger sant som en summering av hur vi faktiskt hade det? Eller ljuger vi så skickligt att vi inte bara lurar andra utan också oss själva?

Daniel Kahneman, som 2002 fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning om den mänskliga rationalitetens gränser, har gjort experiment som visar att det vi minns och rapporterar om efteråt skiljer sig en hel del från det vi upplevde när det begav sig. Vi tar dock inte miste på något slumpmässigt sätt. Det finns ett tydligt mönster i hur minnet omformar det som vi har varit med om.

Kahneman lät två patienter uppleva samma typ av obehaglig medicinsk undersökning och kontinuerligt rapportera om hur de kände sig. Patient A och patient B undersöktes på samma sätt under 20 minuter. Men för B följdes undersökningen av en stunds svagare obehag – instrumentet fick sitta kvar i kroppen men användes inte längre.

Summan av rapporterat obehag var högre hos B eftersom ett lidande som var lika stort och pågick lika länge som A:s följdes av ytterligare obehag. Men när de två patienterna efteråt skulle beskriva sina upplevelser visade det sig att B hade en mer positiv bild av det som hänt.

Tiden har helt enkelt inte så stor betydelse för hur människor minns en upplevelse av smärta eller njutning. Däremot påverkas minnet starkt av hur upplevelsen är när den är som intensivast och av hur slutupplevelsen är. I undersökningen av A och B låg det intensivaste obehaget på samma nivå, men där A mindes en rakt igenom obehaglig undersökning kom B:s minne att färgas av att obehaget avtagit och smärtan blivit lättare att uthärda på slutet.

Jag vet av egen erfarenhet att det som gäller obehagliga läkarundersökningar också gäller semestrar: När fem dagars skidåkning i dimma följs av en vindstilla dag i stålande sol på kalfjället säger mig minnet av fjällveckan att semestern varit fantastisk. Den omvända ordningen, med den fina dagen först, får mig att resa hem med mer blandade känslor.

Att minnet av semestern skiljer sig från upplevelserna när de faktisk pågår behöver inte vara något problem. Vi reser bort inte bara för att få upplevelser utan också för att komma hem med fina minnen. Människan är ingen apparat. Minnets redogörelse för vad som hänt är inte avsett att vara en matematiskt korrekt summering av lust och olust. Snarare ska den ses som en för oss själva meningsfull berättelse.

Att skolan är politiskt het beror inte bara på att svenska elever under många år haft sjunkande resultat i internationella undersökningar. Där finns också tacksamt stoff för berättelser. Alla väljare har egna skolminnen. En del hävdar att de gillade skolan. Andra att de vantrivdes. Till stöd för detta kan de plocka fram bilder ur det förflutna, beskriva en inspirerande lärare eller återkalla känslan av leda inför skoluppgifter som kändes meningslösa.

Från dessa bilder eller episoder är steget inte långt till politiska slutsatser. En del hävdar att skolan framför allt måste locka mer färgstarka personer till läraryrket. Andra menar att skolan borde organiseras så att eleverna oftare får uppleva lärandets glädje. En tredje vanlig föreställning är att skolan framför allt måste ställa högre krav och vänja eleverna vid att anstränga sig mer när det tar emot.

Inget av detta är direkt fel. De flesta sådana slutsatser säger någonting om hur elever skulle kunna nå längre. Men proportionerna är förvridna. Fragment av egna erfarenheter behandlas som om de rymde all väsentlig insikt om hela skolsystemet.

Daniel Kahnemans forskning visar att minnet vilseleder oss redan kort tid efter att vi har haft en upplevelse. Skolminnena ligger för de flesta väljare och politiker flera decennier tillbaka i tiden. Liksom när vi ser tillbaka på semestern får slutet och enskilda starka upplevelser säkert stor tyngd i vår bedömning av hur den egna skoltiden var. Men därtill läggs en successiv förvrängning. Att vi så många gånger tidigare sett tillbaka på skoltid gör att det vi erinrar oss i allt högre grad blir en berättelse om oss själva, om vårt personliga förhållande till skolan och om vad vi tror att den gjorde med oss.

Liksom våra minnen av semestern eller av ett obehagligt tandläkarbesök är det vi anser oss veta om våra egna skolupplevelser inte betydelselöst. Den som bär med sig positiva bilder från skolan kan inspireras att senare i livet återvända till studierna. Tröskeln är naturligtvis högre för den som mest kommer ihåg oförstående lärare och meningslösa uppgifter.

Men söker vi svaret på frågan hur man med politiska medel kan få skolan att nå bättre resultat krävs ett annat perspektiv. Då måste vi framför allt reflektera över hur vardagen ser ut, alla de ögonblick som tillsammans utgör en skoltid.

Vad skolan är och kan bli avgörs ­ytterst av lärare och elever. Politiker kan ha goda avsikter med sina reformer. Om alla de krav som riktas mot skolan i praktiken stjäl tid och gör lärare sämre förberedda för sina dagliga möten med eleverna är ändå allt förfelat.

Vad som krävs är inte mer mätande eller någon totalsummering av allt som eleverna gör under sin skoltid. Det avgörande är perspektivet, insikten att det aldrig går att skapa en god skola utan goda förutsättningar för lärares och elevers dagliga samtal om skolarbetet och dess syfte.

Eleverna måste bli sedda av sina lärare, känna att skolarbetet är viktigt och att de får den hjälp de behöver. Samtidigt måste lärarna både erbjudas ett stort mått av professionell frihet och möta en tydlig förväntan från skolledning och politiker på att de tillsammans med sina kolleger ständigt ska sträva efter att förbättra sina undervisnings­metoder.

Efter 40 år av reformer som gått i de mest skiftande riktningar är ett pers­pektivskifte som gör klassrumsvardagen till utgångspunkt möjlig. Från flera partier märks i dag ett ökat intresse för undervisningen och lärarnas villkor.

För att leda till en vändning måste dock de nya insikterna tillämpas – konsekvent och uthålligt. Risken är att den skärpta partipolitiska konkurrensen om vilket som är det bästa skolpartiet i stället förstärker fragmenteringen och driver skolan in i en ännu djupare kris.

Denna artikel är den första i en serie om skolan inför valet 2014.