Det påstås ibland att det var den amerikanska teveserien ”Holocaust” som fick eftervärlden att förstå Förintelsen. Det trygga tevetittandet i soffan gjorde det möjligt för åskådaren att leva sig in i såväl offrens som förövarnas vardagsvärld och inte skjuta den outhärdliga sanningen ifrån sig.
Något stämmer det väl. Men teveserien var också möjlig på grund av en rad andra faktorer. De överlevande, som efter kriget hade kämpat för att återuppbygga sina liv, var redo att berätta. Den nya generationen som var född efter kriget hade ett behov av att gå till botten med föräldrarnas missgärningar. Tålmodig historisk forskning hade dessutom skapat en bred kunskapsbas.
Något liknande har inte hänt med Gulag och Stalintidens terror. Det finns lysande litterära skildringar, framför allt av Solzjenitsyn. Det finns gedigen forskning allmänt tillgänglig, som Anne Applebaums ”Gulag – de sovjetiska lägrens historia”. Men i jämförelse med Förintelsen är ändå den sovjetiska terrorn en avlägsen och svårfångad händelse, hemsk på ett abstrakt sätt men utan detaljer, människor, närhet.
Man kan naturligtvis diskutera varför det blivit så. Men man kan också, som den engelske historikern Orlando Figes, försöka göra något åt saken. Hans bok ”De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet” (Historiska Media), som nu har kommit ut i pocket, är en fascinerande skildring av sovjetiskt familjeliv i Gulaglägrens skugga.
Tack vare hundratals familjearkiv med brev, dagböcker och andra handlingar som gömdes under terrortiden har Figes lyckats återskapa en rik, detaljerad och levande bild av sovjetiskt vardags- och familjeliv.Till det yttre var denna sovjetiska värld tämligen lik de flesta andra diktaturer.
Den fysiska maktens repertoar är trots allt begränsad: nattliga arresteringar, angivare, tortyr, skenrättegångar och till slut avrättning eller läger. Men en av de saker som gör Stalins terror annorlunda och mer komplicerad är kampen mellan partiet och familjen om människors lojalitet.
Många av offren var övertygade partimedlemmar som trodde på kommunismen och var beredda att göra stora personliga uppoffringar för att bygga ett nytt idealsamhälle. När de såg betrodda vänner och kolleger arresteras som sabotörer och fiender tenderade många att anta att anklagelserna var sanna. Och om man tvivlade gjorde skräcken siatt hälsa på eller bjuda en folkfiende på en cigarrett kunde vara en livsfarlig handling.
Men hur hanterar man att ens föräldrar eller äkta hälft stämplas som förrädare? Många hamnade i en fruktansvärd vånda. Hustrun till en bolsjevikveteran som varit med om stormningen av Vinterpalatset 1917 skrev till honom efter att hon arresterats: ”Det brinner en eld i min hjärna. Jag vet att du tycker illa om alla former av oärlighet, men även du kan göra misstag. Det verkar även som om Lenin gjorde misstag. Jag ber dig därför lita på mig när jag säger att jag inte gjort något fel. Lita på mig, min älskade…” Vad hon inte visste var att mannen fängslats några dagar efter henne.
En del försköt sina egna familjemedlemmar, ibland av rädsla, ibland i övertygelse om att partiet var ofelbart. Barnen, som uppfostrats i den nya sovjetstaten, tog avstånd från sina föräldrar – ibland uppmuntrade av föräldrarna som såg detta som det enda sättet att rädda sina söner och döttrar. ”Zoja, du har rätt. Jag är skyldig. Gå med i Komsomol”, skrev en fängslad kvinna till sin femtonåriga dotter.
Andra tvivlade aldrig. De lokaliserade sina närmaste i Gulag, skickade pengar och kläder, flyttade ibland till dem eller väntade tålmodigt på deras frigivning.
Det är viktigt med statistik över hur många som dog och som hamnade i gulag under Sovjetepoken. Men det är också viktigt att berätta om det totalitära systemets inverkan på vardagslivet. Terrorn var ett angrepp mot människans mest grundläggande trygghet: tilliten till hennes närmaste omgivning. Rädsla urholkar själen.