I beskrivningarna av vad samtidens familjepolitik har att avhjälpa skildras storstadslivet i barnfamilj som ett fängelse med en ganska stor rastgård. Det känns rimligt när man ser och hör sig omkring; ljudligt otillfredsställda barn och trötta, uttråkade föräldrar med skuldkänslor.
Trots att här finns verkligt djupgående existentiella frågor att ställa anförs alltid att felet ligger i samhällets organisation. Med politiska reformer ska det ändras. Aldrig nämns med ett ord orsaken till problemen: upptagenheten vid att föröka sig.
”När ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen?” frågar Carin Jämtin och Ilija Batljan (DN Debatt 16/8–10). Och när ska insikten drabba att det är barnalstrandet som hindrar allt detta?
I en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag. Inte genom tvång, utan stöd, preventivmedel, sekularism och normförändringar. Och i ett samhälle som det svenska där många i onödan blir trångbodda, isolerade och bidragsförsörjda för att de föder sex, åtta barn, och där medelklassen plågas av tidsbrist och statushets är det vettlöst att omhulda producerandet av bebisar.
Även Sverige är en del av klimatkatastrofen. Att tala om glödlampor och plastlock men aldrig om antalet människor är absurt. Naturresurserna räcker inte, vilket leder till krig. Trots det befrämjas barnafödande av hela samhällsandan. Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt. Det är en idé som leder till stark likriktning och gör många olyckliga.
Man får hoppas att samhällets massiva stöd till skapandet av nya människor inte kommer ur idén att människans mening är att ge avkomma och se den växa upp. Liv äger då bara mening som givare av liv. Biologiskt är det sant, men inte existentiellt och psykologiskt. Den nya människans liv har med den synen ingen mening för sig självt om inte det också ger liv, och så vidare i all meningslös oändlighet.
Åtskilliga föräldrar vittnar om en längtan efter egen tid, stillhet och mindre ekonomisk oro. Jämtin och Batljan nosar på det spåret när de vill ge samtidsmänniskan möjlighet att ligga under en korkek, skratta, älska och prata. Det är goda ting. Som inte uppstår av att någon annan sköter tvätten, handlandet och städandet. Allt de drömmer om förutsätter att de små barnen är någon annanstans. Bebisar och barn ligger inte under träd, de vill inte att vuxna ska prata, skratta eller älska.
Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid. Jag brukar leka med närståendes telningar, särskilt om de är så små att de har oemotståndligt runda kinder och mjukkorviga armar, ben och tår. Men att komma en kort stund och sen gå hem till sitt vuxenliv kräver ju ingenting.
Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet. Kvinnorna har sannolikt lagt märke till samma sak, men sitter fast i könsrollen och moderskapskulten.
Moderskapskulten har förfärande nog inte avtagit med feministisk medvetenhet, utan ökat. Om jag minns rätt var DN:s 8 mars-tema i år kända kvinnors berättelser om sina förlossningar. Påven kunde inte ha tänkt ut det bättre. När tidigare radikala tänkare föder barn blir de plötsligt intensivt upptagna av könens olikheter eller av att hela samhället borde sätta föräldra-barn-relationen i centrum, till förfång för vuxna som inte vill leva för barn, utan för arbete, njutning och förkovran.
En ansvarsfull politik för den fria individen, för barnen, miljön, integrationen, glädjen och jämställdheten vore att med ekonomiska styrmedel uppmuntra oss att göra färre människor. Så att de barn som sätts till världen kan mötas av trygghet, lugn, barnomsorg och en månghövdad kärlek och stimulans; både från föräldrarna som med färre barn hinner med sig själva och vardagssysslorna, och från barnfria vänner och släktingar som tycker om kontakten med vissa barn men inte önskar ett själv.
Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen. Då kan man verkligen sitta under träden om man önskar det, samtala med vänner, älska, tänka och arbeta. Och man hinner både tvätta, städa och handla mat själv.