I varje tidning finns numera en avdelning för så kallad livsstil och det har tagit mig lång tid att begripa att denna röra av salladsrecept, test av champagnevispar, drömresor, torftig samlevnadspsykologi och något som kallas för maktlekar är en tämligen exakt beskrivning av dagens globala ekonomiska kris.
”Livsstil” är bara ett annat namn för den. Förgäves letar man under denna rubrik efter artiklar om Gud finns eller ej, om hur vi kan eller bör leva, som om sådana frågor skulle sakna stil (alltså vore pinsamma) eller inte ens längre har med vad vi kallar livet att göra. Ty livsstil står för konsumtion. Och den är nu för tiden materiell, ögonblicklig och bokstavligen gränslös. Dessutom dör den om den skulle ta paus.
Inte minst betyder detta att vi i allt större utsträckning konsumerar vad vi inte i dag utan först i morgon – möjligen – kommer att ha råd med. Följaktligen har denna konsumtion en slagskugga av apokalyptisk skuldsättning som sträcker sig från stater, stora och små, ända bort till den enskilde i sin koja.
När jag var grabb var att sätta sig i skuld moraliskt betänkligt och bevis för att någon var på dekis. Därtill nästan omöjligt. Jag drömde om en ganska enkel kamera, började spara hela veckopengen och tjänade en blygsam extra slant genom att efter skolan åt kvarterets tanter bära hem deras inköp från speceriaffären. Min far uppmuntrade mig genom att lova betala hälften av vad kameran kostade. Men först skulle jag spara och det tog ett halvår av nästan total ekonomisk uppoffring. Också en av min fars vänner, en mager silverhårig bankdirektör i kritstrecksrandigt, fann detta sparnit berömvärt och lade en enkrona i den plåtask där jag förvarade mitt kapital.
Denna sedelärande historia är ett halvsekel gammal, i dag väl försedd med löjets skimmer. Även jag kan tycka det. Som utbildad ekonom vet jag att tidpunkten för inkomst och utgift under vår livstid inte nödvändigtvis behöver sammanfalla. Livet blir smidigare om morgondagens inkomst tillåts betala dagens konsumtion. Det kallas kredit. Men när jag var ung fanns inga kreditkort, och min fars vän skulle ha uppfattat det som ett skämt om jag besökt honom i banken och bett om ett lån för att köpa en kamera.
Till och med stater försökte fortfarande balansera sin budget. Alla finansministrars arketyp var Gunnar Sträng, för säkerhets skull utrustad med både svångrem och hängslen.
Nu handlar ekonomisk teori ytterst om hur vi ska förhålla oss till ändliga tillgångar och resurser, och den allra dyrbaraste av dem alla är naturligtivs vårt eget liv. Detta liv kan sägas bestå av dåtid, nutid och framtid. För enkelhetens skull bortser jag här från det hinsides eviga liv som gör själva tiden som sådan irrelevant. Men just tid är för ekonomen allt, och jag känner inte till någon enda som intresserat sig för utbud och efterfrågan i Paradiset eller Helvetet. Fortfarande saknar vi en transcendensens ekonomiska teori.
I det traditionella stam- eller bysamhället var i går alltings källa medan kommunismen föraktade det förflutna, använde i dag till uppoffringar och satsade allt på i morgon. Och vi? I namn av i dags konsumtion har vi glömt i går och intecknat i morgon. Inte minst unga människor har på egen hand eller med statens hjälp fått sin framtid förvandlad till ett återbetalningens tukthus som får vad som förr kallades löneslaveri att framstå som ren semester.
Men dessa dramatiska förskjutningar i viktningen av tidens tre dimensioner får konsekvenser också för våra värden och moraliska föreställningar. Blir glappet mellan utgift och inkomst vad gäller belopp och tid alltför stort, uppstår problem som går långt utöver en vanlig depression eller kris: i denna vidgade klyfta växer sig några av de klassiska dödssynderna betänkligt starka, särskilt då girighet (avaritia), frosseri (gula), vällust (luxuria) och högmod (superbia).
Min far och hans vän hade dem alla någorlunda under kontroll. Ty de visste att återbetalningens dag(-ar) kommer.
Självfallet härstammar denna för dem okända livsstil, som det mesta, från Amerika. Medan jag sparade till min stillbildskamera kom våra amerikanska släktingar på besök: sagolikt rika, moderna, skinande friska och av oss oändligt beundrade familjemedlemmar. Och vi beundrade deras presenter: outslitliga jeans och storrutiga sportskjortor, leksaker av något som hette plast, en transistorradio, lp-skivor och pocketböcker med svag söt doft av parfym.
Om de vetat att jag önskade mig en kamera hade de haft en med.
Nu måste detta Amerika ta oss ur krisen. Ty världsekonomin är i grunden fortfarande ett annat namn för den amerikanska. Men var är dagens amerikanska produkter världen åtrår? Visst, några finns som Ipad, men inte som för ett halvsekel sedan då vi drömde om allt- ifrån bubbelgum till en Cadillac. I dag är det som svårt skuldsatt konsument Amerika håller världsekonomin i gång. Men skulle den notan plötsligt framstå som obetalbar samtidigt som tvivel uppstår gällande Amerikas förmåga som världspolis och att hålla Kina i schack, riskerar livsstilssidorna att raskt få ett helt nytt innehåll.