Inför G 20-mötet i USA på torsdag är inte frågan om, utan hur, staten ska få bankerna att undvika överdrivet risktagande.
EU-länderna enades i veckan om att de rörliga ersättningarna måste vara långsiktiga och kopplade till vinsten. Om Frankrikes president Sarkozy får sin vilja igenom införs ett tak på bonusarnas storlek. Det lär också bli nya regler kring högre kapitalkrav, som gör att bankerna tvingas ha större marginaler.
En person med gedigen erfarenhet av bankväsende är åttionioårige Jan Wallander. Efter en karriär som forskare blev han vd först för Sundsvallsbanken och senare för Svenska Handelsbanken, där han stannade i tjugo år. De humanistiska idéer han fått med sig från föräldrahemmet om människan som en social varelse i behov av uppskattning och att bli sedd släppte han aldrig.
– De anställda måste känna entusiasm och glädje. Visst ska de ha en marknadsmässig lön men engagemang har lite att göra med hur mycket man betalar. De flesta människor har en förmåga att växa med uppgiften.
Nyckelordet blev decentralisering. De lokala kontoren och de anställda gavs stort ansvar för verksamheten och utlåningen. Långivaren och låntagaren skulle ha en nära och personlig kontakt.
Filosofin kunde inte vara mer väsensskild från den högriskkultur som kommit att prägla andra banker, både hemma och utomlands, det senaste decenniet. De amerikanska sub-primelånen som utlöste nuvarande finanskris är ett exempel. Riskfyllda huslån paketerades om och såldes vidare till oigenkännlighet i det globala finanssystemet.
Handelsbanken ger inga bonusar till ledande personer. Däremot får samtliga anställda, från vaktmästare till vd, lika andel i vinstdelningssystemet Oktogonen. Det får man varje år som banken visar högre lönsamhet än genomsnittet för konkurrenterna. Hittills har det skett varje år sedan Wallander införde systemet 1973. Detta alltså trots att banken saknar chefsbonusar.
Vinstandelarna betalas in till en stiftelse som förvaltas av de anställda. Andelarna betalas ut vid pension, och i avvaktan på utdelning placeras medlen på marknaden. Det har gjort stiftelsen till bankens största aktieägare och ger många pensionärer ett tillskott i miljonklassen.
– Jag är väldigt tveksam till att staten ska lägga sig i lönesättningen och det finns inga som helst bevis för att vd:ar jobbar bättre eller mer med bonusar. Det är bara onödigt slöseri, säger Wallander.
Och han får stöd i forskningen. I det senaste numret av Ekonomisk debatt (5/09) finner ekonomerna Joakim Bång och Daniel Waldenström inga entydiga svar på hur rörliga ersättningar till vd:ar påverkar bolagens utveckling.
”I den mån incitamentslöner används är det dock centralt att dessa baseras på utfall som både är långsiktiga och svåra att manipulera”, skriver de.
Långsiktiga bonusprogram, som baseras på relativa mått i stället för absoluta, är alltså att föredra framför kortsiktiga system, där bonus betalas ut på årsbasis baserat på vinst eller aktiekurs. I kombination med statliga garantier, som gör att bankerna inte kan gå omkull, kan sådana bli direkt farliga för hela samhällen.
De praktiska problem som är förknippade med globala regler för bankbonusar är många. Är det bara bankerna som ska beröras? Hur kan staten veta vad som är lämpligt i ett bolag och inte ett annat?
Att öka bankernas säkerhetsbuffert genom högre kapitalkrav är en god idé och dessutom enklare att kontrollera. Men i slutändan handlar det om ägande. Eftersom flera banker är så stora att de inte kan gå i regelrätt konkurs måste staten kunna straffa vårdslösa ägare genom att beröva dem aktier. Utan det hotet är det föga troligt att riskbenägenheten drastiskt minskar.
På frågan om han har har några visdomsord till dagens generation av bankirer svarar Jan Wallander:
– Att försöka vara till glädje för andra och uppträda som en anständig människa. Så hoppas jag att de känner.
Det är han inte ensam om.