Kolumnen: Jenny Jewert om två böcker och känslan vi alla strävar efter.
”Jag kommer aldrig att glömma den här dagen” sa min fyraårige son, varpå jag blev både förvånad och varm om hjärtat inom loppet av en millisekund. Vi hade gjort äppelmos. Barnets entusiasm över den nya aktiviteten spred sig som en löpeld till mitt erfarenhetsbelastade, vuxna sinne. Det hela blev till en kvällshobby, som tog lagom tid mellan middag och nattning. Ut och plocka fallfrukten, tvätta, koka och så – det mest fantastiska av allt – ner med härligheten i maskinen som gjorde mos och skilde ifrån skrutten i en lång spännande korv som ringlade ner i en bunke. Det var ett slags lycka. Men tredje kvällen kom de första tecknen på tillvänjning och krav på förändring. ”Kan vi inte sätta ihop maskinen på ett annat sätt? Så här, eller så här?”
Ekonomerna talar om avtagande gränsnytta när betalningsviljan för ytterligare en läsk sjunker när vi druckit oss otörstiga. Samma psykologiska mekanismer ligger förmodligen också bakom en minskad lust att göra äppelmos. Igen. Vi blir lätt mätta – oavsett det gäller mat eller en syssla. Människan tycks ha ett djupt liggande behov av personlig utveckling och lagom svåra utmaningar för att känna lycka och tillfredsställelse med sitt liv.
De senaste dygnen har jag tillbringat med två böcker om lycka, som intressant nog landar i väldigt olika politiska råd och slutsatser men som tillsammans varit givande läsning. Särskilt för någon som närmar sig lyckoforskningen för första gången och förundrat ler åt att det finns en vetenskaplig tidskrift med namnet Journal of happiness studies. Det är Thomas Hylland Eriksens bok ”Jakten på lycka i överflödssamhället” (Nya Doxa, 2008) och Johan Norbergs ”Den eviga matchen om lyckan” (Natur & Kultur, 2009). Medan Eriksen cirklar kring paradoxen att den globala medelklassen aldrig har haft det materiellt bättre än nu och likväl är missnöjd (Easterlinparadoxen) vederlägger Norberg denna paradox med hänvisning till både Nobelpristagare och modern forskning. Utan läsning av källor är det svårt att ta ställning till vem som ligger närmast sanningen, men Norberg redovisar en mer noggrann genomgång av litteraturen och intervjuer med tongivande forskare. Det verkar högst rimligt att ekonomiskt välstånd i ett land – förutsatt att den inte är extremt orättvist fördelad – påverkar hur människor uppfattar sina möjligheter att förverkliga sina drömmar. Den senaste ekonomiska krisen lär knappast ha gjort människor lyckligare i USA. Ovisshet kring boende och försörjning skapar oro. Ekonomisk tillväxt utgör för stora flertalet en stabil och förutsägbar situation som är mer förenlig med att kunna söka sin lycka.
Vad gäller den personliga nivån är dock författarna överens om att inkomstökningar över en viss nivå inte gör någon större skillnad för den subjektivt upplevda lyckan. Och de goda råden om vägen till ett lyckligt liv sammanfaller i hög grad. Här tolkar de forskning och egna erfarenheter på ett likartat sätt trots olika ideologiska hemvist, vilket måhända tyder på att slutsatserna är någorlunda robusta. Människor mår bra av att känna egenmakt och kontroll över sitt liv och arbete. Mat, dryck och sex skänker vällust. Att umgås med nära och kära ger lycka, liksom att få utlopp både för behovet att utmärka sig (konkurrens) och att samarbeta och ingå i en gemenskap (solidaritet). De betonar också – i lite olika sammanhang – förväntningarnas betydelse för vår subjektivt upplevda lycka. Om vi tror att de kommande åren rymmer framsteg av olika slag uppfattar vi oss själva som lyckligare i nuet.
Norberg synliggör elegant trådarna som löper från de stora idéhistoriska tänkarna till dagens lyckoforskning. I ett avslutande avsnitt från en konferens protesterar dock lyckoforskarna vilt mot att deras slutsatser kan eller bör översättas till politik, till de närvarande EU-byråkraternas stora frustration. Bara för att vetenskapen visar att många blir olyckliga av att pendla långt till arbetet, till exempel, bör inte styrmedel inrättas som motverkar långpendling. ”Det räcker att vi får tala om vad vi funnit i studierna. Om man tror på människans förnuft är det onödigt att göra politik av lyckoforskningen”, som en av forskarna uttrycker det.
Detta budskap har inte nått miljöpartiets Maria Wetterstrand, som på Newsmill skriver att partiet ska ta hänsyn till lyckoforskningens rön i sin politik, förmodligen för att hon i likhet med Eriksen vädrar möjligheter till vetenskapligt understöd mot materiell överkonsumtion från vissa falanger inom lyckoforskningen. En långsiktigt hållbar lycka förutsätter förvisso att vi inte ödelägger vår planet. Men politiska lösningar på miljöutmaningarna bör inte ta sin utgångspunkt i den unga disciplin som kallas lyckoforskning. Det är att underkänna en långt redigare argumentation för uthållig utveckling som står att finna i etik, moral och sunt förnuft. När politikerna ska göra oss lyckligare riskerar de dessutom – vilket är värre – att frånta människor rätten och nöjet att på egna fantasifulla sätt söka sin lycka.