Ledare

Maja Hagerman: Kiruna byggdes inte i obefolkad vildmark

Platsen där Kiruna byggdes hade använts av människor sedan urminnes tid. Men den verkligheten passade inte in när historien om världens homogenaste land skapades.

Sverige brukade beskrivas som världens homogenaste lilla land. Man hörde det ständigt förr, att folkhemsbygget var så sällsynt lyckat för att här inte fanns några etniska konflikter, alla pratade samma språk och hade samma identitet.

Så stark var idén, att det var nästan omöjligt att se verkligheten. Men den var annorlunda.

Det är märkligt att tänka på hur lite jag fick lära mig i skolan – eller i vuxna år ens hört talas om – dem som lever i landets norra del. Fortfarande är det sällan man ens antyder de språk- och identitetsskillnader som alltid har funnits där. Men när hörde ni något ord på samiska eller meänkieli i Rapport senast?

Osynliggörandet av det mångspråkiga landet Sverige har djupa rötter. Ett litet men talande exempel finns i Svenskt biografiskt lexikon. Detta statligt finansierade personhistoriska uppslagsverk finns på nätet. Där kan man läsa om mannen som ledde uppstarten av Sveriges största industriprojekt någonsin, LKAB. Det står att när Hjalmar Lundbohm ordnade gruvbrytningen och byggde samhället Kiruna så var det på en plats ute i ingenstans: ”Det nya gruvsamhället byggdes inne i ödemarken i så snabb takt som förhållandena tillät.”

Jag tycker att man som svensk ska veta att det inte var tomt där gruvan öppnade. Detta var ingen obefolkad vildmark, utan en trakt som använts av människor sedan urminnes tid. Där Kiruna byggdes vid sekelskiftet 1900 hade Gabna sameby en viktig uppehållsplats, ett kalvningsland som brukades under flyttningar med renarna. Byggnationen skar av lederna och renskötarnas områden förstördes. Tornedalingar i byarna runt omkring kunde inte heller jaga och fiska där längre, som förut.

Historikern Curt Persson, landsantikvarie i Norrbotten, berättar om detta i boken ”På disponentens tid”. Där finns ett intressant foto. Några personer står vid bolagshotellets entré i Kiruna, som fångade i ögonblicket, just när staden håller på att byggas. De har kommit ut för att ta en nypa frisk luft eller en rök, i pausen under ett möte med en arbetsgrupp därinne. Gruvdisponent Hjalmar Lundbohm står på trappan tillsammans med en kronojägare Bergström och folkskollärare Johansson. De två sistnämnda har bara ett fåtal röster vardera vid besluten. Direktör Lundbohm själv har över 100 röster. Tre samer ingår i sällskapet också, men de har ingen rösträtt alls när stadens frågor avgörs.

Man gjorde skillnad på folk och folk. Svenska rasforskare som professorerna Anders och Gustaf Retzius på Karolinska institutet hade dragit upp skarpa gränser mellan olika människor i Sverige redan på 1800-talet. Svenskar, finnar och samer, påstod de, tillhörde olika ”raser”. De senare var av främmande, icke-europeisk typ, kortskallar. Medan äkta svenskar av nordisk ”ras” sades kännas igen på skallformen, långskallar. Gustaf Retzius drog under sina mätningar slutsatsen att Sverige var ett enhetligt och i stort sett rasrent land: ”Svenskarne torde i själva verket vara de jämförelsevis renaste återstoderna af de gamla germaniska folken, och de utgöra än i dag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk”. Idén om de homogena svenskarna fick på så sätt en vetenskaplig inramning.

Tesen bekräftades och utvecklades av chefen för Statens institut för rasbiologi 1922–1935, Herman Lundborg. I tydliga kartor visades denna märkvärdiga renhet upp. Den svenska landytan återgavs till stor det i vitt, ljust prickigt eller randigt. Men en del av landet var tydligt avvikande. Landskapen i norr, Västerbotten, Norrbotten och Lappland täckte han i helt svart färg.

Det var en märklig slutsats svensk rasforskning landade i: Sverige hade vissa invånare, som inte var européer utan ett slags främlingar besläktade med mongolerna. De hade alltid funnits i det svenska riket. Men svenskarna hade aldrig beblandats med dem. Rasforskarna fann att kortskallar, finnar och samer, var uppblandade både med varandra och med svenskt ”ariskt” blod. Men svenskarna var i stort sett opåverkade. Och deras unikt rena germanska ursprung gav dem en mycket framskjuten plats bland jordens folk, förklarade Lundborg. ”Det gives folk av helt olika kvalitet, dels begåvade, företagsamma och livskraftiga folk, som kunna betraktas som högstående, dels åter andra, som äro svaga, tröga och mindre livskraftiga, som måste karaktäriseras som lågstående eller utdöende folk.” Gissa vilka han räknade dit.

Redan när Kiruna stad var ny skeppades flera miljoner ton malm varje år iväg på export. Och så sent som förra året fick svenska staten en vinst på 6 miljarder kronor från LKAB. Men man undrar vad som nu ska hända med staden i den stora omställning som förestår. Kiruna ska flyttas, för fortsatt gruvbrytnings skull. Lagom till flytten har kommunen, vid fullmäktigesammanträdet nu i januari, beslutat att avskaffa sin egen kulturnämnd, för att effektivisera handläggningen.

Det borde vara en fråga som väcker opinion i hela landet. Att flytten av den här staden, med laddad historia, unikt kulturarv och minne, verkligen hanteras rätt. För även om Sverige är ett väldigt långt land, så hör vi ihop. Ena änden sitter faktiskt ihop med den andra, både vad gäller historia och ekonomi.