Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Kulturarvet marineras i politik

KOLUMNEN. Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Plötsligt har det blivit viktigt för andra än SD att ta sig an det kulturella arvet. Men det är som om omfamningen från yttersta högern blir bemött av en annan omfamning, från vänster.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke presenterade i slutet av förra veckan en ny kulturarvspolitik. Lagrådsremissen omfattar över 200 sidor.

Det är länge sedan vi hade en kulturminister som var så engagerad i kulturarvsfrågor. Lite underligt är det också. För hon företräder ett parti som i sitt program har mycket lite att säga om detta. Å andra sidan, ointresse för kulturarv har Miljöpartiet gemensamt med nästan alla andra riksdagspartier, även borgerliga. Så egentligen är väl detta det nya: Alice Bah Kuhnke lyfter upp och betonar kulturarvet som ett eget och viktigt politikområde.

Lagrådsremissen kan ses som ett svar på att riksdagens tredje största parti Sverigedemokraterna har svenskt kulturarv som sin hjärtefråga. Plötsligt har det blivit viktigt även för andra att ta sig an detta – och inte låta SD ensamma spela första fiolen. Det är jag tacksam för. Men här finns också problem. 

I konkreta detaljer handlar regeringsförslaget rätt mycket om organisatoriska förändringar. Verksamheter ska grupperas om, en utredning om arkiv tillsättas och vissa myndigheter få i uppdrag att utarbeta nya strategier och policydokument.

Det finns inte mycket nya pengar i paketet. Men det innehåller en ny museilag som betonar museernas oberoende från politiken. Tjänstemän på offentliga museer ska kunna verka ”på armlängds avstånd” från politiken, heter det.

Men själva grundtanken – att stå fri från politiken – tycks vara marinerad i politik. En genompolitiserad omfamning från yttersta högern blir bemött av en annan omfamning, från vänster. Som om detta nyvaknade intresse för kulturarv egentligen inte handlar om historia, utan om politik.

Vid läsningen får jag intryck av att kulturarvet i den nya kulturpolitiken är något staten delar ut till folket. Och att kulturarvssektorn är ett universum av experter som skickar olika styrdokument mellan sig. Medan vanligt folk, en hoper tröga museibesökare, behöver bjudas in till ”medskapande”.       

Organisatoriskt drar man ihop, centraliserar och skapar starkare samordning. Riksantikvarieämbetet blir en bjässe i mitten och får centralt ansvar för museifrågor och fördelning av forskningsanslag till museer. Huvudansvaret för digitalisering flyttas också hit från Riksarkivet, där det tidigare legat. Specialkompetens om utställningsverksamhet sugs också upp av RAÄ, när Riksutställningar läggs ner.

Den som följt RAÄ vet att denna myndighet producerat en imponerande mängd tidsriktiga målformuleringar, oftast om vad andra bör leva upptill. Samtidigt som man lyckats haka av sig eget ansvar för konkreta verksamheter, exempelvis då man strypt de avdelningar som förut var viktiga kunskapsbanker om runstenar och kyrkor. I regeringens förslag skrivs glädjande nog mycket om kunskapsuppbyggnad. Återstår att se om det är mer än ord.

Statens historiska museum i Stockholm ska också bli större. Populära museer som berättar om adel, kungligheter och storfinans, som Hallwylska, Skokloster och Livrustkammaren ska dras in i en ny historiemyndighet tillsammans med Historiska museet. Deras uppdrag blir att belysa politiska konflikter och sociala rörelser i Sveriges historia. Man kan undra hur det ska bli.

Uppseendeväckande dumma planer på att slå samman tre andra museer i Stockholm, Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseet, skriver regeringen inget om. Förutom att chefen Ann Follin ska avgöra var museerna ska ligga. I nästa års budget får den exekutiva Folin 4 miljoner mer till Statens museer för världskultur.

Civilsamhällets alla organisationer – hembygdsrörelsen, minoritetsföreningarna med mera – får dela på en mindre förstärkning på 3 miljoner. För att ”dessa aktörer fullt ut ska kunna ta plats i kulturarvsarbetet”, som man skriver så vackert.

I skrivelsen från kulturdepartementet är de också i stort sett osynliga. Men jag saknar alla dessa ideella krafter som bär upp kulturavet av glädje och genuint intresse exempelvis inom hembygdsrörelsen med alla dess olika förgreningar. Det är som om man lägger fram en proposition om idrottspolitik utan idrottsutövare. 

Men sina 450 000 medlemmar har hembygdsrörelsen fler deltagare än alla de politiska partierna tillsammans. De finns i stora och små lokalsamhällen runt om i landet, och är engagerade i att hålla liv i den egna ortens identitet och minne, ofta avfolkning till trots. Just nu driver man ett projekt som handlar om att rädda gamla gravstenar, bärare av minnen och personhistoria, innan de slängs bort av kyrkogårdsförvaltningarna. Samtidigt som man bidrar praktiskt till integration, och kan hjälpa människor som kommer nya till en ort att slå rot och känna sig hemma.

Hur berörs detta kulturarvsarbete av den nya kulturpolitiken? Det vill jag veta när diskussionen fortsätter. Efter lagrådsremissen kommer i vår en proposition att läggas läggs fram i riksdagen.

maja.hagerman@gmail.com

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.