Kolumner

Låt museer vara tidens bryggor

Museer är inte bara institutioner som gör utställningar. De har ett ansvar för samlingar som utgör samhällets långtidsminne.

Nationalencyklopedin ger följande förklaring av vad ett museum är: en institution med en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier. Men när Sverige nu för första gången ska få en museilag så definieras museum annorlunda. I lagförslaget står att ett museum är en institution som ”bedriver utställningsverksamhet”. Förslaget finns i betänkandet ”Ny museipolitik”, en museiutredning som nu är ute på remiss, svarstiden går ut i morgon.

Ett tecken i tiden är att samma nysvenska glidning i betydelsen av ordet museum finns på Fotografiska, de senaste årens stora framgångssaga och publiksuccé. Den privatägda konsthallen kallar sig i pressreleaser ”Fotografiska museet” och sveper in sig i en doft från gamla, ärevördiga institutioner. Till och med i museiutredningen talas om Fotografiska som ett museum och dess VD Jan Broman ingår i utredningens referensgrupp.

Exemplet Fotografiska är belysande. Det är en privat affärsrörelse som är fri att, utan insyn från det allmänna, köpa foton för att visa, ge bort eller sälja med god vinning. Någon offentlig samling samtida svenskt dokumentärfotografi, tillgänglig för framtida forskare, har man inte. Och man har heller ingen skyldighet att medverka till att en sådan samling ingår i det kollektiva minnet. Ändå vill man kalla sig museum.

Att samla betyder något. När statliga konstmuseer sållar i ett oöverskådligt myller av samtidskonst, och höjer upp somligt som betydelsefullt, skapas en mental karta att begrunda eller ifrågasätta. Att göra urval är en utmaning, och inbjuder genast till att driva med själva samlandet. Gärna uppfriskande och intelligent som i den pågående utställningen ”The White House” på Västerbottens museum i Umeå. Ifrågasättandet blir möjligt just för att samlingen finns där att granska och berätta om.

Men exempelvis dokumentärfotografi samlas alltså inte längre. Tomrummet har kunnat uppstå i skuggan av Fotografiskas publikframgångar. Förr fanns en institution med bibliotek och egen samling, Fotografiska museet inom Moderna museet. Men genom den nya och luriga användningen av ordet museum (i bemärkelsen utställning, inte samling) märks inte ens att institutionen är borta.

I museiutredningens lagförslag finns viktiga skrivningar om att museerna ska bidra till forskning och kunskapsuppbyggnad samt ha hög kompetens inom sina ämnesområden. Det ska bli möjligt för museerna att förstärka en mager ekonomi genom att driva museibutiker med vinst eller få inkomster från internationella vandringsutställningar. Och det ska bli enklare för dem att låna ut föremål till varandra.

Så långt gott och väl. Men det är oroande att utredningen pekar ut att museerna kan spara stora pengar genom att lätta på bördan från sina samlingar. I lagen sägs att museerna ska bidra till det demokratiska samhällets utveckling genom ”aktiv förvaltning” av samlingarna. Med det menas att undvika ”skenande kostnader” för samlingarna och i stället överlåta, ge bort, byta eller sälja det som ”inte behövs”.

Ett skarpt remissvar har redan inkommit från Arjeplog, en kommun där många samer vet vad det innebär att bli osynliggjord av statliga institutioner. Kommunen motsätter sig att museerna till och med ska få förstöra sådant man inte vill ha. Samlingar blir ju inte ”färdigforskade”. Nya frågor ställs och gamla sanningar ifrågasätts då fynd och föremål utforskas på nytt.

Museerna lever under knappa omständigheter, vissa närmast i ett ekonomiskt strypgrepp, och man kan ana en risk för att dammluckor öppnas. De kommunala och regionala museernas huvudmän kommer i skydd av den nya lagen att kunna ta chansen att dra ner ytterligare på anslagen, och ålägga chefer att spara in på kostnaderna för samlandet. Museerna handlar om långtidsminne, att bevara något för framtiden. Bygga en brygga från gårdagen vidare in i det okända.

Samlandet ska vara öppet mot framtiden, så att det blir möjligt att söka ny, för oss ännu okänd, förståelse. Därför är det farligt när kraven på rensning ställs utifrån dagsaktuella agendor.

Regionala museer oroas fullt förståeligt inför en utveckling där kulturarvet används i politisk pajkastning om nation och tradition. Lagen slår därför fast museerna har en fri ställning, och ansvar för att förmedla ett kritiskt reflekterande förhållningssätt, de har ett uppdrag att kritiskt granska samhället. Risken finns dock att museerna i ivern att bli moderna samtidsarenor för kritisk debatt, i ett flöde av statusuppdateringar och tweets, tappar bort något annat.

Vad händer när Spårvägsmuseet, Musikmuseet och Skansen i lag blir ålagda att först och främst vara aktörer i ett samtidskommenterande nu och fokusera mindre på de samlingar som gör dem till bryggor i den stora tiden? Kanhända slår museibesökarna bakut. Tröttnar på att överallt mötas av samtidskritik, vare sig man vill titta på spårvagnar eller gamla musikinstrument.

Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist

Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.