Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Som ett infångat djur på cirkus

KOLUMNEN. Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

”Sameblod” skildrar rasbiologin med spelfilmens fulla kraft. Renskötarnas barn ska inte gå på universitet, för de är annorlunda. Men Elle Marja bryter upp och tar sig ändå till Uppsala.

Jag håller i min hand ett tjockt häfte som varit kurslitteratur vid universitetet i Uppsala på 1960-talet. På framsidan står tryckt ”Lundequistska Bokhandeln” och en anslående titel på tyska ”Umriss der Rassenkunde des Menschen” – Människans raslära, i översikt.

En äldre dam har gett mig skriften hon sparat från studentåren. Hon läste fysisk antropologi en termin i Uppsala för docent Bertil Lundman. I kurslitteraturen, som han författat, förklaras med mått och många kartor hur människoraser definieras.

Varje lördag i Universitetshuset föreläste Lundman, ända fram till vårterminen 1967. Det kom mycket folk, för studenterna visste att man kunde ta några enkla poäng genom att sitta av hans föreläsningar om långskallar och kortskallar och hur människors kroppar bör mätas för att sorteras i raser. För att visa vad han menade brukade denne underlige docent då och då hala upp ett måttband ur fickan och dra det om huvudet på någon av åhörarna som han tyckte hade lämplig skallform.

Långfilmen ”Sameblod”, som just haft biopremiär, har blivit internationellt prisad och hyllad av kritiker. Här blir för första gången, vad jag vet, rasbiologin skildrad med spelfilmens fulla kraft. Regissör Amanda Kernell tar oss med in i känslan hos en ung tonårsflicka, Elle Marja, som genomgår en sådan undersökning. Hon kommer senare att välja bort sin samiska identitet, slita av sina släktband och bryta med familj och syster, för att i stället leva inkognito. Bli en dam, som vem som helst i pumps och smycken, som vänligt säger att hon kommer från Småland, om någon frågar.

Denna film är mycket sevärd, psykologin går djupt och i många lager. Elle Marja drivs i sitt uppbrott inte minst av en känsla av att vara instängd. Som ett djur på cirkus, infångad i en definition som någon annan gjort och utpekad som avvikande. Som att vara fastnaglad, ett preparat på ett undersökningsglas under ett mikroskop, där man blir granskad som ”lapp”.

Elle Marjas väg till skolan är också kantad av glåpord, ”lappjävel”. Staten har placerat henne i nomadskolan, där hon som barn till renskötare inte får lära sig detsamma som andra barn i Sverige. Renskötarnas barn ska inte gå på universitet, inte bli jurister, ekonomer eller läkare, för de är annorlunda. Men Elle Marja tar sig ändå till Uppsala på egen hand, i en av filmens starkaste scener.

Ett folk bör helst vara enhetligt, som en folkstam där alla av naturen är mer eller mindre lika, det antagandet ligger till grund för rasbiologin. Mätningarna på kroppen, som Elle Marja utsätts för, gör inte fysiskt ont. Det gör det inte heller att tvingas stå naken framför kameran. Men hanteringen förstärker de fördomar och det främlingskap som redan finns. Vissa hör inte hemma här. Det är därför deras kroppar är värda särskild uppmärksamhet, och detaljer i deras biologiska konstitution blir så viktiga att de måste protokollföras.

Det handlar om att bygga mönster av skillnader. I stället för att se verklighetens mångfald av gradvisa nyanser och komplex variation.

Då filmen utspelar sig, på 1930-talet, hade rasbiologiska institutet chef Herman Lundborg upptäckt att nomadskolorna var särskilt bra att arbeta i, för där kunde man snabbt samla in vad man behövde av skallindex, foton och blodprover, utan att möta opposition.

Samernas barn blir avklädda nakna och får stå på rad och huttra framför rasbiologiska institutets kamera, precis så som sker i filmen. De får klä av sig, en liten grupp i taget, och gå fram till fotografen, kliva upp på en bänk med ett lakan över, och stå med sina små tår mot kanten så att de bildar ett rakt led. Bilderna på nomadskolans barn tas år 1932, samtidigt som Hitler har stora framgångar i Tyskland och professor Lundborg själv blivit mer frispåkig om sina nazisympatier.

Men det slutar inte där. År 1941, mitt under andra världskriget, publicerar institutet (nu under en ny chef) en bok med tabeller över skallmått och så vidare, på över 3 000 namngivna personer, dessutom med ett par hundra fotografier som visar samiska utseenden. Boken heter ”The race biology of the Swedish Lapps 2”, och man kan undra vad den ska användas till.

Efter kriget är det dags på nytt för samtliga 419 elever i nomadskolan att lämna blodprov till forskare på rasbiologiska institutet. Resultatet kommer i en avhandling i populationsgenetik 1959. Och där hänvisas till docent Lundman, han som undervisar studenter i fysisk antropologi. Tre gånger per termin hålls tentamen i ämnet, läser jag i universitetskatalogen.

På kartor i den gamla kursboken syns tydligt vad som ska pluggas in. Tvärs igenom Sverige har Lundman dragit ett tjockt svart streck för att avgränsa ”lapid ras”. Men inte heller efter 1970, då han till sist gått i pension, tar det slut. För det kommer nya forskningsprojekt som gör nya provtagningar, eftersom man så gärna vill undersöka just samernas biologiska särart.

maja.hagerman@gmail.com

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.