Det är dags att offentligt argumentera för ett sundare sätt att angripa krisen. Västvärldens regeringar upprepar misstagen från 1930-talet.
Mer än fyra år sedan finanskrisen började ligger de stora utvecklade ekonomierna kvar i djup depression, en situation som bara alltför starkt påminner om 1930-talet. Anledningen är enkel: vi tillämpar samma idéer som styrde det ekonomiska skeendet på 1930-talet. Dessa idéer, som har skjutits i sank för länge sedan, är behäftade med allvarliga missuppfattningar om krisens orsaker, dess karaktär och de rätta motåtgärderna.
Missuppfattningarna har slagit rot i det allmänna medvetandet och skapar stöd hos allmänheten för den alltför hårda åtstramningen i dagens finanspolitik i många länder. Tiden är alltså mogen för ett manifest där tongivande ekonomer lägger fram en mer evidensbaserad analys av läget.
Orsaker: Många beslutsfattare påstår envist att krisen har orsakats av ansvarslös offentlig upplåning. Med mycket få undantag, utöver Grekland, är detta fel. Tvärtom grundlades krisen av alltför omfattande upplåning och krediter i den privata sektorn. När bubblan sprack uppstod kraftiga produktionsbortfall och skatteintäkterna minskade. Dagens stora budgetunderskott är alltså en följd av krisen, inte orsaken till den.
Krisens karaktär: När fastighetsbubblorna på båda sidor om Atlanten sprack skar många delar av den privata sektorn ned sin konsumtion för att betala av sina skulder. Det var en rationell reaktion för privatpersoner, men alldeles som samma reaktion hos 1930-talets gäldenärer har den kollektivt motverkat sig själv eftersom den enes utgifter är den andres inkomster. Konsumtionsnedgången har lett till en depression som ökat statsskulden.
Rätt reaktion: I ett läge då den privata sektorn gör ett samlat försök att dra ned på utgifterna bör statens politik vara en stabiliserande kraft och upprätthålla konsumtionen. Vi ska åtminstone inte göra saken värre med kraftiga nedskärningar i statens utgifter eller stora skattehöjningar för vanligt folk. Tyvärr är det precis vad många regeringar nu gör.
Det stora misstaget: Efter att ha reagerat på rätt sätt i krisens första akuta fas slog politikerna in på fel väg och inriktade sig på budgetunderskotten, som är följden av ett intäktsbortfall orsakat av krisen. De hävdar att den offentliga sektorn bör reducera sina skulder jämsides med den privata. Denna finanspolitik leder inte alls till stabilisering utan förstärker tvärtom den dämpande effekten av minskad privat konsumtion.
För att bemästra en mindre allvarlig chock kan penningpolitiken rycka in men med räntorna nära noll orkar den inte släpa hela lasset, även om den bör göra allt den kan. Det måste finnas en plan för att minska budgetunderskottet på medellång sikt, men om den är alltför framtung kan den lätt förfela sitt syfte genom att hindra en återhämtning. Nu måste arbetslösheten minska innan den biter sig fast och ytterligare försvårar en återhämtning och en framtida reduktion av budgetunderskottet.
De som försvarar de nuvarande åtgärderna lägger fram två helt olika argument.
Förtroendeargumentet: Budgetunderskotten höjer räntorna och hindrar en återhämtning, åtstramningar ökar förtroendet och stimulerar den.
Det finns inga bevis för det resonemanget. Trots exceptionellt höga underskott är räntorna i dag lägre än de någonsin varit i alla stora länder som har en normalt fungerande cent- ralbank. Så är det till och med i Japan där statsskulden nu överstiger 200 procent av BNP, och kreditvärderingsinstitutens tidigare nedgraderingar har inte påverkat de japanska räntorna. Räntorna är höga enbart i några euroländer och anledningen är att ECB inte får agera som regeringarnas sista möjliga kreditgivare. På andra håll kan centralbanken alltid finansiera underskottet om det behövs, utan att dra in obligationsmarknaden.
Dessutom finns det inget relevant fall där budgetnedskärningar genererat ökad ekonomisk aktivitet. IMF har studerat 173 nedskärningar i enskilda länder och konstaterat att kontraktion är det genomgående resultatet. I de få fall där en finanspolitisk åtstramning följdes av tillväxt berodde det på att valutan skrevs ned mot en stark världsmarknad, och det kan inte ske nu. Utfallet av IMF:s undersökning är entydigt: budgetnedskärningar fördröjer en återhämtning. Och det är just vad som pågår. Länderna med de största nedskärningarna har haft de största produktionsbortfallen.
Sanningen är att budgetnedskärningar inte inger förtroende i näringslivet. Företagen investerar bara när de kan förutse tillräckligt många kunder med tillräckligt mycket pengar att spendera. Åtstramningar kyler av investeringsviljan.
Det finns alltså bärande bevis mot förtroendeargumentet. Alla påstådda belägg för den doktrinen går upp i rök vid närmare granskning.
Strukturargumentet: Produktionen begränsas på tillgångssidan av strukturella obalanser. Om den teorin vore riktig skulle åtminstone några delar av ekonomin vara i full gång, och även sysselsättningen i vissa yrken. I de flesta länder är det tvärtom. Alla stora sektorer kämpar och i alla yrken är arbetslösheten högre än vanligt. Problemet är svagare konsumtion och efterfrågan.
På 1930-talet användes samma argument mot konsumtionsstimulerande åtgärder i USA, men när konsumtionen steg mellan 1940 och 1942 ökade produktionen med 20 procent. Problemet då som nu var alltså bristande efterfrågan, inte bristande utbud.
Till följd av dessa felaktiga idéer lägger västs politiker tunga bördor på sina medborgare. Deras metoder för att hantera recessioner förkastades av nästan alla ekonomer efter 1930-talets katastrofer, och i 40 år kunde väst glädja sig åt en exempellös period av ekonomisk stabilitet och låg arbetslöshet. Det är tragiskt att de föråldrade tankarna har fått fäste igen. Men vi kan inte längre finna oss i att ogrundade farhågor för högre räntor får väga tyngre än massarbetslöshetens fasor.
Vilka åtgärder som är lämpligast för varje land måste debatteras i detalj, men de måste baseras på en korrekt analys av problemet. Därför uppmanar vi enträget alla ekonomer och andra som är eniga med grundtanken i detta manifest, som går att ansluta sig till via internet, att offentligt argumentera för ett sundare sätt att angripa krisen. Hela världen blir lidande när människor håller inne med vad de vet är fel.
Paul Krugman är amerikansk ekonomiprofessor och mottagare av Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
Richard Layard är brittisk ekonomiprofessor och grundare av Centre for Economic Performance vid London School of Economics.
Manifestet för ekonomisk sans finns tillgängligt på manifestoforeconomicsense.org. Där finns också listan över samtliga undertecknare, bland dessa flera av världens ledande makroekonomer.