Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Manipulatörens makt och vanmakt

Man ska vara försiktig med vem man utger sig för att vara, man kan bli tagen för det. Så skrev Kurt Vonnegut i en av sina böcker. Mottot passar bra på före detta seriemördaren Thomas Quick.

När Sture Bergwall dömdes för ett av morden han nu har friats från tog han till orda i Hedemora tingsrätt och sa: ”Min ånger känner inga gränser och min förtvivlan över det jag drabbat er med, tar aldrig slut. Jag säger förlåt och menar allvarstyngd så mycket mera”. I dagboken från samma period, perioden på 90-talet då han spelade den fulländade seriemördaren som aldrig lämnat efter sig ett spår, skriver han: ”Jag kanske skall dö i natt, lämna det som är och gå till all glömskas hemvist, till det tysta rum som var innan min födelse och som är när min andning upphör”. Han vill lämna ”fasans hemsökelse” men tvekar eftersom han då ”’smiter’ ifrån det som jag i dag kallar att ta ansvar”.

Denna Hamletinspirerade notering ger inte direkt intryck av att ha pressats fram ur stor smärta och självrannsakan. Inte heller tycks den nedtecknad för dagboken utan för omvärlden, för att inte säga eftervärlden, av en författare och skådespelare i full färd med att iscensätta en storslagen pjäs. Citaten ovan är hämtade ur Janne Mattssons bok ”Gåtan Thomas Quick” (Leopard förlag, 2002). I Mattssons tillitsfulla bok går det att så här i efterhand läsa in ett antal ledtrådar utlagda av Bergwall, vilka pekar mot iscensättningen som han i hemlighet ägnade sig åt. Genom dem låter han oss ana att det finns en annan tolkning att göra, men vi ska aldrig veta säkert. Han styr. Den enes ovisshet är den andres makt.

I skolan var Bergwalls enda positiva upplevelse att spela i skolteatern och få publikens applåder, återger den intet ont anande Mattsson. Senare ville han bli skådespelare men hindrades av föräldrarna. Vid ungefär samma ålder var han med i ett popband när en av bandets medlemmar omkom i en cykelolycka. ”Jag spelade förtvivlad över hans död”, säger Bergwall. Han redogör vidare för hur han ibland som barn kunde ”få för mig att stanna upp, se mig om så att ingen verklig person fanns i min närhet, och samtidigt vända mig till en andlöst lyssnande imaginär publik och viska med nästan spöklik stämma: Lustmord! Lustmord!”

Mordutredningarna gjorde han till en snitslad hinderbana där andra skulle springa och flåsa i hans koppel, leta, pussla ihop de krypterade budskapen, resa runt, tömma en hel tjärn efter bevis som han visste inte fanns, medan han möjligen njöt av att betrakta vad han kunde få människor att göra.

”Jag ville att andra människor skulle tycka synd om mig”, säger han också till Mattsson om sin barndom. Därför skar han vid ett tillfälle sönder fötterna med flit och ”ojade [s]ig högt och ljudligt” för att den snälla granntanten skulle förbarma sig över honom. Och: ”Det var underbart att bli omhändertagen så där”.

Lika konsekvent som det högstämda skuldpåtagandet förefaller Bergwalls uppfattning att det är andras ansvar att hindra honom från att begå fel. När han i trettiofemårsåldern inleder en sexuell relation med en minderårig pojke säger han sig senare inte förstå hur ”föräldrarna kunde acceptera att deras son blev sexuellt utnyttjad av honom”. Och när han spelar sin ångest och sina psykoser på vallningarna (och blir ”underbart omhändertagen”) får han beröm för sin trovärdighet och sitt mod i stället för att plockas ner från scenen, förklarar han stolt men förundrat för SVT:s Hannes Råstam 2008.

Den gången (”efter mina sju tysta år”) kunde Bergwall ha valt att avsluta pjäsen och sänka ridån. Inte genom att hävda att terapeuterna och de höga juristerna hade använt honom för att främja sina egna karriärer, drogat och utnyttjat honom, utan genom att klargöra att han använde dem – för att få känna den berusande makten i att vara den enda som visste det alla undrade över, att äga diamanten alla ville ha.

I stället inleddes nästa akt. Beställsamt gick Bergwall åter alla till mötes, band upp dem och knöt dem till sig på samma tjänstvilliga sätt igen men nu i motsatt syfte. Han var advokaterna lika behjälplig i friandet som vid fällandet, lotsade lika hudlöst dem som nu ville skriva om hans oskuld som han förut lotsat dem som velat skriva om hans skuld. Allas handgångne man. En ödmjuk tjänare som härskar i lönndom genom att verka svag och förvirrad, alltmedan han kyligt prövar vad andra går för och mäter sin styrka mot dem.

”Ett helt följe – ett helt följe! – är med i det skådespelet”, säger Bergwall upprymt till Råstam, men låter samtidigt förstå att det är detta lättlurade följes fel att han spelar teater för dem. Det är ju deras uppgift att stoppa honom. Hans uppgift är en annan och helt självbespeglande, att få bekräftat att han kan lura vem som helst, kan iscensätta vilken verklighet som helst och bli trodd till och med av dem som har till yrke att genomskåda sådant.

Och så blir han friad och människors tillit och empati tas ånyo i anspråk, den här gången för att han tvingas sitta på ett så obehagligt sjukhus. Samma mönster varje gång.

När man möter en manipulativ personlighet tror man vid varje ny vända att nu är det dåliga bakom oss. Nu har jag nått in till den sanna personen bakom maskerna. Men det går inte för det finns ingen där. De är sina masker. Deras psyke är dessa svängningar, lika ofrånkomliga och regelbundna som hunger och törst.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.