”Vi stängde av skärmarna för tio år sedan. Nu har vi slagit på dem igen.” Det svaret fick en förvånad besökare på finansdepartementet i Paris för några veckor sedan. Han undrade varför Reuterskärmar stod och spottade fram de senaste siffrorna från den finansiella marknaden. Så var inte fallet vid hans besök några månader tidigare.

Det är inte bara på det franska finansdepartementet som skärmarna slagits på. Detsamma gäller på alla finansdepartement i Europa. Nu följer man noga noteringarna över räntor på statsobligationer utgivna av euroländerna. Stiger räntan kan det bli signalen för finanspolitisk brandkårsutryckning för att skära i offentliga utgifter, höja skatter, avskaffa tillväxthämmande privilegier, reformera generösa pensionssystem, privatisera statliga företag eller ta bort stelbenta regler för arbetsmarknaden. Allt i syfte att ”lugna” marknaden och pressa ner skillnaden, gapet, mellan räntan på inhemska och tyska statsobligationer.

I dag driver finansmarknaden åter den politiska beslutsprocessen inom Europa. Detta är en återgång till läget innan euron infördes för lite mer än tio år sedan. Då gällde marknadens signaler sannolikheten för justering av växelkursen. Växelkursrisken försvann när de nationella valutorna gick upp i den gemensamma valutan 1999. Reuterskärmarna kunde släckas. Nu lyser de igen för att visa hur finansmarknaden bedömer en ny typ av risk, nämligen risken för statsfinansiell kollaps i euroländer som Grekland och Irland. Och vem vet vilket land som står näst i tur?

Hur kunde euroområdet hamna i dagens prekära läge? Svaret finns i den unika konstruktionen bakom euron. Penningpolitiken inom euroområdet är centraliserad till den gemensamma centralbanken ECB i Frankfurt. Finanspolitiken är decentraliserad – den utformas på nationell nivå av regeringen i varje medlemsland. Det behövs därför en mekanism för att samordna finanspolitiken inom euroområdet så att inget enskilt land hotar eurons stabilitet genom en alltför expansiv, ”slapp”, budgetpolitik.

I princip finns två metoder eller signaler för att disciplinera finanspolitiken inom valutaunionen: genom det politiska systemet med gemensamma regler eller genom finansmarknaden via prissättningen på statsobligationer.

När euron skapades, valde EU den första tekniken genom att på tysk inrådan lagfästa den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Den anger regler för bland annat storleken på budgetunderskottet och statsskulden hos varje enskilt land. Tanken var att kommissionens byråkrater och ministerrådets politiker gemensamt skulle övervaka och samordna finanspolitiken i EU med stöd av pakten.

Nu efter ett årtionde med euron står det klart att stabilitetspakten har misslyckats. Den är ett fiasko av flera skäl: många länder struntade i regelverket, minst ett land förfalskade sin nationalbokföring, av kollegial välvilja blundade statsministrarna i ministerrådet för övertrampen med mera. Under tiden förstärktes de statsfinansiella obalanserna.

När den globala finanskrisen med ursprung i USA träffade Europa, vaknade finansmarknaden ur sin tioåriga törnrosasömn. Den insåg att euromedlemmar faktiskt kunde gå i statsbankrutt. Finanskrisen blev en budgetkris i Europa. Räntegapen, som tidigare varit försumbara, rusade i höjden. Omedelbart tog marknaden kommandot som övervakare av den ekonomiska politiken. Den tvingade fram snabbinkallade toppmöten. Politiskt omöjliga reformer blev plötsligt möjliga.

Finansmarknadens återkomst är den mest fundamentala förändringen i EU sedan den gemensamma valutan infördes. Scenväxlingen får djupgående effekter.

Finansmarknaden lovar att bidra till bättre ekonomisk politik inom EU, inte minst i de länder som använde eurons första tio år till att ansvarslöst surfa på de goda tiderna. Marknadens återkomst lägger grunden för ett effektivare samarbete inom EU eftersom det är lättare att låta marknaden fungera som övervakare, polis, åklagare och domare än att låta byråkrater och politiker inom EU fylla dessa funktioner. Marknadens signaler kan dessutom göras tydligare genom reformer inom EU som driver fram hederlig statistik och klar genomlysning av de offentliga finanserna.

Men finansmarknaden kan också bli ett hot mot sammanhållningen inom euroområdet – om medlemmarna inte anpassar sig till de signaler de får från den finansiella marknaden.

Finansmarknaden förskjuter dessutom maktbalansen inom EU. Tysklands inflytande stärks genom landets starka statsfinanser. Tyskland får den avgörande rösten vid räddningsoperationer. Eftersom räntegapet inom euroområdet utgår från den tyska räntan som bas, vill övriga euromedlemmar få ned sin ränta till den tyska nivån. Det gäller då att kopiera den strama tyska finanspolitiken. På sikt kommer den att bli modellen för hela EU på samma sätt som den tyska penningpolitiken blev riktmärket för ECB när euron skapades.

Rätt använd av EU:s sargade politiker kan finansmarknaden via de blinkande Reuterskärmarna bana väg för de reformer och den förnyelse som behövs för att nå hållbara statsfinanser och stabil euro. Ska marknaden kritiseras är det för att den sov för länge. Men det gjorde också ansvariga politiker i Europa.