Antag att Sverige skulle vara omgivet av fientliga nationer, som inget hellre ville än att jaga bort "svenskpacket", det vill säga dig och dina grannar, från landets yta. Antag att dessa grannstater sponsrade terrorister - mestadels så kallade skånska befrielsekämpar - som under stegrad aggressivitet utförde attentat runtom i landet.
I kön till Sturecompagniet en fredagskväll i Stockholm utlöser därför en 19-årig självmordsbombare sin bombväst, 14 unga människor dödas, tjugotalet lemlästas. Första lediga lördagen på sommarlovet när Ribban i Malmö är fullt av solbadande ungdomar tränger en annan självmordsbombare sig in på ett populärt strandkafé. Under badrocken bär han ett bombbälte, tillverkat av "Ingen-jören", utbildad i Åbo i Finland, numera behjälplig i utrustandet av danska "martyrer". Utöver självmordsbombaren dödas 23 människor, många fler skadas.
Någon dag senare kliver en prästklädd yngling på bussen vid Sundstorget i Helsingborg. I höjd med Knutpunkten äntrar två förskolefröknar med sin grupp av dagisbarn bussen. Strax därpå utlöser "prästen" sin laddning.
En tid därefter, mitt under värsta rusningstrafik, skakas Stockholms city av två på varandra följande bomber: den första på Drottninggatan utanför Åhléns, den andra på Hamngatan utanför NK. Saneringspatrullen är visserligen snabbt på plats - vanan att rensa upp efter sprängattentat i Stockholm har blivit förfärande stor. Men eftersom du just då har kommit gående från Sergels torg hinner du se den rykande folkvagnsbussen som rymt sprängladdningen. Du ser blod och blodslamsor, glassplitter och kringströdda persedlar och du ser - innan du hinner vända bort ansiktet - vad som verkar vara resterna av en människoarm, lossliten strax ovanför armbågen. Du ser skrikande människor, panikslagna människor, förvirrade människor, gråtande människor, tysta människor. Och du kastar dig på mobiltelefonen för att ringa dina barn - du har stämt möte med dem vid Hötorget.
På kvällen zappar du mellan tevekanalerna och hör på norsk television rikets korrupta oljekung hylla "martyrerna från NK och Åhléns i Stockholm". Han använder landets oljemiljarder som privat hushållskassa. Och du vet att han - som brukligt - kommer att slussa 250.000 norska kronor som gåva till martyrernas familjer. Du slår över till dansk teve och får höra att mer än 60 procent av de danskättade skåningarna stödjer självmordsattentaten.
Hur skulle du agera i ett sådant fall? Rösta på den politiker som säger att vi ska sitta ner och prata med våra danska, norska, finska och skånska vänner? Eller på dem som säger sig sätta säkerheten främst? Så är vardagen i Israel just nu.
Vi anländer till Jerusalem samma morgon som staden har drabbats av två självmordsbombare. Dagen därpå utlöser en kvinnlig palestinier sin bombväst i ett shoppingcenter i Afula. Strax innan vi går av bussen vid Jaffaporten för att ta en rundtur i de gamla kvarteren får vår guide en varning om att en kvinnlig självmordsbombare av palestinsk-amerikanskt ursprung har tagit sig in i staden. Det ilar av obehag.
Basarerna ligger dock öde. Uppgivna butiksinnehavare slår ihjäl tiden över ett parti bräde. Turisterna har flytt. Affärerna har gått uselt under de senaste två åren.
Ekonomin är i djup kris. Problemen är enorma. Samtidigt läggs uppemot 32 procent av statens budget på militärutgifter, säkerhet och skydd.
Jag var i Israel även under den första intifadan. Då var nervositeten paradoxalt nog nästan större. Stenkastande ungdomar mot israeliska fordon och soldater med gummikulor. Nu under den andra, mer organiserade intifadan, har stenkastarna bytts mot självmordsbombare. Målen är inte militära utan civila: vanliga människor, företrädesvis ungdomar, på pubar, diskotek, restauranger, bussar, shoppingcenter. Soldaterna skjuter skarpt.
Jag hade väntat mig möta större misstänksamhet, ett hårdare samhälle, en snävare slutenhet. Men jag hade misstagit mig. Lemlästandet har blivit vardag.
I Tel Aviv, och på en yta inte mycket större än triangeln Hötorget-Stureplan-Kungsträdgården, har under de senaste åren mer än 113 människor satt livet till och 560 människor skadats i olika självmordsattentat.
Vi får dock sällan se så mycket av offren i dessa attacker. Bilderna från Israel är vinklade. På kvällen bli vi ansatta av israeliska journalister. "Rapporteringen i västerländska medier är snedvriden", hävdar de. "Ni visar palestinska offer, aldrig israeliska." Vi försvarar oss harmset.
Men väl återkommen till Sverige lyssnar jag på radions utsände Christer Fridén i "Godmorgon, världen". Inslaget handlar om att Israel under den gångna veckan ånyo stängt gränsen mot Västbanken. I bagaget, berättar Fridén har han videoband till sina palestinska tevekolleger i Betlehem. Själva kan de inte ta sig till Jerusalem för att handla vad de behöver. Fridén intervjuar några palestinier. De är alla upprörda. De känner sig förnedrade när israeliska soldater vägrar dem att passera.
Det hela blir obegripligt om man inte vet att bakom stängningen ligger de nya självmordsbombningarna; fem palestinska attentat inom loppet av bara 48 timmar.
Av detta nämner Fridén dock inte ett ord i sitt flera minuter långa inslag.
Jag vill tro att det var en olycklig lapsus. Men jag misstänker att våra israeliska vedersakare hade gjort en annan bedömning.