Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Marx och krisen

Kolumnen: Göran Rosenberg om en tänkare i tiden.

Karl Marx är onekligen död och jag tillhör dem som anser att också marxismen är det, åtminstone som manual till ett helt annat samhällssystem än det nuvarande, må det sedan kallas socialistiskt eller kommunistiskt.

Vad vi ska kalla det nuvarande systemet råder delade meningar om men jag föredrar att kalla det kapitalistiskt. Vad som inte borde råda några delade meningar om är att det nuvarande systemet sedan finanskraschen 2008 och 2009 befinner sig i en djup kris. Att krisen inte har lett till ett mera dramatiskt sammanbrott i världsekonomin utan i stället följts av vad som tidvis liknat en ekonomisk återhämtning beror på att nationella regeringar i framför allt Europa och USA satt statskassorna i pant för att garantera ”sina” bankers trovärdighet och stimulera efterfrågan i ”sina” ekonomier.

Till saken hör dock att varken banker eller ekonomier längre låter sig styras av aldrig så pantsatta nationella regeringar, med följd att instabiliteten i finanssystemet och osäkerheten i den globala ekonomin består och rentav förstärks – och därmed krisen för kapitalismen.

Därav det förnyade intresset för Karl Marx (1818–1883). Om kapitalismens benägenhet för djupa kriser hade nämligen Karl Marx en hel del att säga och en hel del av detta tål att sägas igen. Om inte annat så för att än en gång försöka påminna oss om att kapitalismen är en långt­ifrån ”naturlig” ordning, att den för att uppstå och fortbestå kräver en komplex ”överbyggnad” av politiska, rättsliga och kulturella institutioner och traditioner. Fungerar inte institutionerna och traditionerna fungerar heller inte kapitalismen. Däri skiljer sig inte kapitalismen i dag från kapitalismen på Marx tid.

Marx själv var övertygad om att kapitalismen i hans tid snart skulle spränga sina överbyggnader och därmed de politiska och sociala förutsättningarna för sin existens och att ett helt nytt samhällssystem därvid skulle vara moget att födas fram (med hjälp av ett välorganiserat proletariat och en rejäl revolution).
Om det nya samhällssystemet hade han onekligen fel (med förödande konsekvenser), men om kapitalismens benägenhet att från tid till annan rasera grundvalarna för sin egen existens hade han huvudsakligen rätt.

I varje fall är detta vad som nu tycks ske inför våra ögon; en fortgående kris i kapitalismens hjärta, det globala finanssystemet, går hand i hand med en förlamande global oförmåga att göra något åt den. På de nationella nivåer där politiken huvudsakligen verkar har den inte längre någon verkan och på den globala nivå där finanssystemet och kapitalismen verkar finns ännu ingen fungerande politisk och social överbyggnad. När världens stater inte kan enas om en gemensam reglering av bankerna blir det i praktiken bankerna som reglerar staterna. På samma sätt bestämmer de globalt verkande företagen numera i vilken stat de vill regleras och till äventyrs beskattas. Därmed är det inte längre bankerna och företagen som tjänar samhället utan samhället som tjänar bankerna och företagen. Det är inte längre hunden som viftar på svansen utan svansen som viftar på hunden.

Vad som fick Marx att övertygas om ohållbarheten i sin tids kapitalism var den djupa motsättning som han såg växa fram mellan den kapitalistiska produktionens alltmer sociala karaktär, sammanvävningen av allt och alla i ett system som genomsyrade allt större delar av samhällslivet, och det fortsatt privata och ojämlika tillägnandet av den kapitalistiska produktionens frukter.

Vad Marx gravt underskattade var överbyggnadens förmåga att anpassa sig genom att i högre eller mindre grad (olika från ett land till ett annat) ”socialisera” den kapitalistiska produktionens frukter och låta dem komma allt fler till del. Kapitalismens ganska väl fungerande överbyggnad sedan andra världskriget har kort sagt varit välfärdsstaten med dess mer eller mindre omfattande system av kollektiva rättigheter och nyttigheter. Denna har i sin tur varit möjlig tack vare nationalstaten med dess mer eller mindre suveräna förmåga att reglera kapitalets rörelser och beskatta dess vinster.

Däri skiljer sig onekligen kapitalismen av i dag från kapitalismen av i går. Medan kapitalismen av i dag om möjligt blivit än mer social till sin karaktär (genom att göra allt fler människor över hela jorden alltmer sammanvävda med varandra), har överbyggnadens förmåga att ”socialisera” produktionens frukter kraftigt försvagats. Följden har blivit en värld där stater utarmas och offentliga tillgångar förfaller eller försäljs, medan privata företag och individer alltmer ostört och i global omfattning kan tillägna sig produktionens frukter.

Jag misstänker att Karl Marx hade funnit en sådan kapitalism mogen för revolution. Jag hoppas att han därvid än en gång skulle ha underskattat människans förmåga att tygla kapitalismens krafter och ”socialisera” dess frukter. Något nytt och bättre system tror jag nämligen inte står för dörren – snarare ett mycket gammalt och mycket sämre.

Filosofernas uppgift är inte längre att förklara världen utan att förändra den, skrev Marx.

Jag tycker tills vidare att det vore gott nog att försöka förklara den och att Karl Marx i det avseendet fortsatt är en tänkare i tiden.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.