I det offentliga samtalet pågår en ständig lågintensiv strid mellan de två förhållningssätten rationalism/logik och romantik/mystik. Senast var det Marcus Birro som i en krönika i Expressen (10/8-11) gick till storms mot att ”matematikerna” styr världen och tror sig ha en formel för allt, även för kärleken till de egna barnen och vad som händer i hjärtat när man läser en dikt. Hans artikel har väckt debatt på bloggar och Newsmill och i vanlig ordning är det ”ny-ateisterna” och Christer Sturmark som förmodas ha en gråsten där andra har ett hjärta.

Striden handlar egentligen inte om formler och mätbarhet utan om förvirringen inför att människan håller sig med två parallella system för kunskap om världen och sig själv i den. Det ena, mythos, rör meningsskapandet. Detta nås främst genom konstruktion och uppbyggnad. Man formulerar sig fram till förslag på det giltiga, sanna och meningsbärande. Formuleringen eller berättelsen i sig utgör en känslomässig insikt. Det andra systemet, logos, rör objektiva fakta som mäts under stränga metodkrav. Kunskap nås i första hand genom dekonstruktion och isärplockande, varefter teorier formuleras.

Mythos kopplas till känslor och logos till förnuft men den uppdelningen är för trubbig och oklar och själv föredrar jag Willy Kyrklunds synsätt: ”I själva verket föreligger ingen anledning att upprätthålla ett motsatsförhållande mellan känsla och förnuft. En aktuell känsla må vid något tillfälle komma i konflikt med den rationella argumentationen, men känslolivet och förnuftslivet som helhetsfunktioner äro genom individens hela utveckling intimt sammankopplade och inflätade i varandra.”

Ändå uppfattas känslor som nedvärderade och förnuftet som högre stående. Därav frustrationen hos romantikerna, till vilka många skalder och konstnärer sällar sig liksom teologin. De betonar mythos/berättelsen som kunskapskälla medan rationalisterna betonar logos/den systematiserade undersökningen. Att orientera sig i världen med bara den ena inriktningen är dock inte att rekommendera. Felet religionerna gör är att de låter mythos ta logos plats och inte är noga med vad som är vad, medan rationalisternas problem är att de framstår som oförstående och arroganta inför människans behov av meningsskapande.

Att romantiker tycker sig begå en trotsig motståndshandling med sitt avvisande av formler och mätstickor beror antagligen på att rationalism har hållits så högt under det moderna projektet. 1900-talets framsteg skedde genom klart tänkande, rationella överväganden, maskiners utveckling, vetenskapens resultat. Det existentiella känslogrumset var en broms på färden framåt. Mot detta skrev Gunnar Ekelöf svidande dikter:

”Av hänsyn till de estetiska kraven (som också är ändamålsenlighetens) /har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga”. Och sedan: ”Där leker i pietetsfullt skonade cumulushöger hygieniska /barn /(aldrig berörda av människohänder) /medan i rotationsparasoller omkring dem /strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar. … /Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern /surrar i sakta mak från port till port /förd av en framtida utstött, en anarkist och poet /livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk. /Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril /brummande framför morgonens klase av skär kaprifol /högt o högt över härliga frisksportarskogar /där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.”

Det finns mycket att invända mot diktens förlöjligande av jämlika värden. Men vacker är den. Och exakt. Det är inte bara logos som har precision, utan även mythos. Ekelöf sätter fingret på något väsentligt i människans känsloliv som den sociala ingenjören måste förstå även när han gör ädla ting som att dra upp folk ur ofärd, smuts och godtycke.

Att ett svar kan vara korrekt men irrelevant för människans förståelse av sig själv är en nödvändig insikt. Faktum är ju att det går att mäta vad som händer ”i hjärtat” när man läser en dikt. Man kan fotografera neuroners och signalsubstansers aktivitet och mäta blodtryck och stresshormoner. Och det är precis det ingen undrar över när de försöker förstå varför dikten ger dem mening. Det går också att beskriva på molekylärnivå vad sorg är. Det är bra att det mäts och klarläggs. Bara ingen sedan säger att det är allt vi behöver veta om sorg. Och det tror jag inte att någon anser. Ändå upplever många att rationalisten säger just det. Vad man ska göra åt denna intellektuella klyfta återstår att begripa.

Lika lite som vetenskapen bör tro att dess metod är allt som behövs för att förstå tillvaron bör romantikerna kommendera vördnad inför sin fridlysta ”mystik”. Tjatet om förnuftsraseri så fort någon försöker ta reda på vad ”mystiken” består av är att be andra att kväsa sin nyfikenhet. Om försöket sedan visar sig mäta kärlek i synapsreaktioner går det bra att argumentera för varför svaret är meningslöst i förhållande till frågan. Kärlek har för övrigt mätts av Tomas Tranströmer: ”ett kilo vägde 700 /gram inte mer.”