Ledare

Med erfarenheten som essens

Tanken att fysiska kategorier av människor är mentalt olika är problemet såväl när det används för uppvärdering som för nedvärdering.

Många anser sig veta att vad jag nu skriver här, det skriver jag för att min hud är vit. De ståndpunkter jag har, de har jag därför att jag saknar det bruna skinnets erfarenheter och för att jag vill bevara privilegierna som min färg ger mig.

Spekulationen har åtskilliga anhängare men är intellektuellt meningslös eftersom den varken kan visas vara fel eller rätt. Den är ett antagande utan ansvar. Ingen vet. Inte du, inte jag. Ändå har påståendet formen av en definition. Det är definitivt och cirkulärt och avsett att vara just det. Argument ska inte göra sig besvär, vidare samtal behövs inte. Ej heller ytterligare funderingar om världens beskaffenhet och dess orsaker, som ju är definierade.

Genom att vara stängd för rationell prövning blir hållningen inte bara bekväm utan också auktoritär. Därutöver är den rasismens grundval: Du är vad du är på grund av din hudfärg. Du tänker som du gör på grund av din medfödda tillhörighet.

Om vi avstår från spekulationer om mitt omedvetna och håller oss till det medvetna, så är det denna inlåsning som gör att jag väljer en annan ideologi.

På universitetets tyska institution fanns när jag studerade där en legendarisk och reaktionär lärare som med syra i rösten nämnde ”den där kvinnliga forskarens usla grammatika” som just hade utkommit. Hans världsbild bestod av noga avgränsade grupper. Genom att framhålla forskarens könstillhörighet styrde han auditoriet mot att tänka att kön var relevant vid skrivandet av grammatika.

Det kanske det är. Ingen vet. Inte du, inte jag. Troligare är att man starkt påverkas av att den biologiska kategorin ständigt påtalas och ges vikt. På så sätt får den vikt. Den här läraren ansåg sig veta att forskarens kön var relevant. För honom var det en stor del av förklaringen till bokens uselhet. Han var tränad i, och av sin kollektivistiska ideologi manad till, att betrakta kvinnliga forskare som gruppvis annorlunda än manliga.

Människans hjärna sorterar och ställer upp dikotomier. Sött salt. Varmt kallt. Ihåligt solitt. Det har hjälpt oss att överleva, och rätt använda är definitioner och klassificering förutsättningen för tänkandet och kunskapen. Ibland är de viktiga, ibland inte. Det får avgöras av syftet och rannsakas av förnuftet. Men ickevalda människokategorier är något att handskas varsamt med. De undgår inte ögat men blir oväsentliga för värdering och bedömning – såvida man inte i kampen mot rasism och sexism samtidigt har strävan att synliggöra grupper därför att ”vithetsnormen” eller ”manlighetsnormen” annars tar över. Då blir uppdelning rationellt, och en beprövad idé för att bevara föreställd särart. Men det leder knappast bort från problemet, som är åtskillnad.

I tjugofem år har Sverige diskuterat främlingsfientligheten och rasisten inom oss. Med all respekt för olika perspektiv, men de som hävdar att problemet i Sverige är en kvardröjande självgodhet på området kan inte ha läst en tidning på ett kvartssekel, inte slagit på tv-n eller radion sedan 1988. Det är heller inte av okunnighet om rasismens och sexismens långa historia som man avvisar särartsindelning som motgift.

Där den uppenbara orsaken till nedvärdering och utestängning är kön eller etnicitet ska det framhållas och fördömas. Men inget lär bli bättre av att hylla generaliseringen och kalla den struktur, att smyga in essentialismen bakvägen och kalla den erfarenhet. Erfarenheter formar oss alla, men det räcker inte. Man måste ha en hållning också.

Om man inte delar synsättet att annorlundaskap ska förutsättas på gruppnivå eller att erfarenheter bör betraktas som kollektiva essenser, varför ska i så fall maktsfärer, bostadsområden och arbetsplatser avspegla samhällets utseendemässiga eller kulturella pluralism? Därför att frånvaro av vissa kategorier troligen är ett varningstecken på att individer från de kategorierna hindras i sina individuella medborgerliga möjligheter, på grund av fördomar mot grupperna, byråkratiska strukturer, okända faktorer eller slapp slentrian. Pluralism indikerar motsatsen, att individer inte hindras på grund av grupptillhörighet. Och ibland hindrar människor sig själva, eller lever i ett sammanhang som hindrar dem.

Pluralism i maktsfärer eller på arbetsplatser medför inte automatiskt ett annorlunda tänkande eller att det blir mer dynamiskt, och det är svårt att fastställa. Att av misstag villkora pluralismen så att den kopplas till goda konsekvenser är dessutom riskabelt. Saken ska inte avgöras av nyckfull välvilja eller illvilja mot grupper, inte heller av konsekvenser, utan av egalitära principer. Motivet för kvinnlig rösträtt var inte att samhället skulle bli mindre patriarkalt (det är en följd, inte en orsak). Motivet var att självbestämmande och rättigheter skulle gälla var och en.

I dessa kniviga frågor gäller det att noga göra reda för vilka idéer det egna handlandet vilar på. Annars dras man lätt i väg med flocken och vindriktningen.