Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Med Gud in i tankelättjan

Genom den upplösta tanken och det substansfria ordet utövas samma prästerliga makt som förr, bara mer försåtligt.

Förr ingav prästerskapet fruktan i människorna. Det hotade med skärselden, inskärpte synden, skulden och skammen och fick folk att känna sig dåliga inför heligheten. När prästen lämnat rummet tog man sin sup och när kyrkans tjänare var utom hörhåll drog man sitt skämt; de osedliga böckerna lästes i lönndom och fruktan.

Så kom en ny tid. Religion, sedlighet, synd och skam dekonstruerades som förtryckande och pretentionerna på andlig renhet imponerade inte mer.

En ännu nyare tid kom, vår tid, i vilken Svenska kyrkans tongivande har hämtat sig från detroniseringen och funnit nya metoder för kväsning av lusten och tankefriheten. I dag har de utsett en annan form av andlig synd som orsak att fördela skam, skuld och låghet – den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.

Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. Liksom med den forna synden ges inga argument, utan man går direkt på personens okänslighet inför att saker ”inte behöver vara antingen eller utan kan vara både och”.

Finns det något som måste vara antingen eller? frågar syndaren då för att komma någon vart och specificera en smula, och förstår inte att det är precis det som är synden, för i den nya teologin är inte citatet ovan en utgångspunkt för undersökning utan en slutpunkt. Man är framme när man konstaterat att allt är svårt och kan vara både och och att inget är bättre än något annat. Den som frågar vidare är en otäck reduktionist som vill exkludera människor och förenkla i stället för att vörda det ofattbara.

Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?

De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”. Denna puttrande konflikt har nått en ny kokpunkt i samband med utfrågningarna av ärkebiskopskandidaterna för några veckor sedan och därefter vevats i press och radio. Som religionssociologen Madeleine Sultan Sjöqvist sammanfattat saken: ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror.”

I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst. Det är ju helt riktigt att vad som helst kan beskrivas hur som helst och ur vilket perspektiv som helst, men det är inte samma sak som att det är eller kan vara hur som helst i den värld vi känner.

De tvärsäkert fyrkantiga som fått för sig att yttranden om verklighetens beskaffenhet, teologiska eller bara allmänt kunskapssökande, handlar om att få reda på något, som därför intresserar sig för beståndsdelar och inte bara stumt förundras över helheten, säger sig dunbolsterteologerna vara ”väldigt rädda för”.

Denna ”rädsla” är ett stående uttryck hos dem. Ingen tvärsäkert fyrkantig tror annat än att det sägs för att slippa diskutera det ohållbara, men det kan inte bortses från att de försåtliga antydningarna om farlighet, utöver de nämnda karaktärsfelen, är ett kraftfullt prästerligt maktmedel.

Trots att dunbolsterteologerna oavbrutet glider undan från resonemang och frågor tycks de anse att de själva är de stora vidsynta frågeställarna, eftersom de utformar sina svar som frågor. Intrycket är snarare att de stänger till om sig och upprättar nya heliga dogmer. Dels genom att stanna i de tyngdlösa abstraktioner där kunskapssökandet borde ta sin början, dels genom att avfärda dem som vill resonera utifrån påståendena.

Det är en elementär insikt att människan behöver hämta sin förståelse om varat ur många källor och att ingen av dem räcker för sig. Men även på den existentiella och psykologiska nivån nödgas man konkretisera, avgränsa och använda det språksystem och kritiska förnuft som står till buds.

Att ”Gud alltid är större” är en flykt in i tankelättjan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.