I vissa lägen framträder sakernas tillstånd klara och odiskutabla, och nyspråket skrumpnar. Då finns inget sätt ens för Per Schlingmann, nya moderaternas lingvistiska innovatör, att ompaketera fakta. Givetvis ville ingen att livet skulle bli hemskt för de svårt sjuka. Det var inte avsikten.
Men det blir så om språket används till manipulation av tanken och inte till att främja dess klarhet. Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det vid någon punkt fel, eftersom de två inte är samma sak.
Nya moderaterna motiverar allt de gör med att man lever i utanförskap om man inte försörjer sig fullt ut. På den premissen följer med Orwellsk logik att av sjukdom försvagade personer som klarar av att arbeta endast halvtid med det avancerade arbete de är utbildade för måste söka heltidsjobb i vilken bransch som helst (jobb som oftast inte existerar). Annars är de i utanförskap. Men man är ju inte utanför om man på halvtid får göra nytta på sitt specialområde! Däremot kostar det skattepengar att staten betalar andra halvan, men det är som sagt något annat.
De retoriska figurerna arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för Moderaterna, att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minska.
Arbetslinjen driver dessa gamla libertarianer så långt in i folks personliga omständigheter att de kan höras hävda offentligt att det är nyttigt att gå upp på morgonen.
Det är det nog. Såvida man inte jobbar kvällar och nätter. Men om det verkligen inte gällde skattenivån utan det sunda i att komma upp ur sängen, skapa värden för samhället och ingå i en arbetsgemenskap, skulle Anders Borg uppmana även förmögna män med arbetsfria inkomster och deras vegeterande fruar till en uppstramning av karaktären och de dagliga rutinerna.
Borgerligheten har en poäng i att det är en gärd av respekt att förvänta sig något av en människa. Jämlika människor kan ställa krav på varandra. Och utan tvekan är det provocerande att möta en snickare som är förtidspensionerad på grund av ryggont och snickrar en ny veranda till huset.
Det är också provocerande med människor som föder barn med noga uträknad periodicitet för att mjölka så mycket det går ur bidragen, och tjänstemän som uppmanar till det. Liksom att friska och arbetsföra av bekvämlighet ratar lågstatusjobb på orten och dessutom vägrar pendla till ett arbete fem mil bort.
Det var med en tro på att människan är större än så som de solidariska systemen upprättades. Därför måste vi vara större än så. Men kanske nödgas man leva med ett visst fusk och överutnyttjande av förmåner för att inte beröva de sant behövande liv och värdighet. Om det är valet vi har att göra får vi behålla fusket hellre än att öka lidandet.
Överutnyttjandet får vi försöka stävja genom pedagogik och kontinuerlig etisk självrannsakan: att påminna varandra om att hederlighet är en förutsättning för att den generella välfärden ska vara möjlig.
Ett visst mått av egoism måste männi-skan medges i varje system för att det ska fungera psykologiskt. Statsvetaren och rättviseteoretikern John Rawls idé om ”the veil of ignorance”, ovetandets täckelse, klargör hur egenintresset motiverar solidariteten i välfärdstanken. Rawls menar att ett samhälles regler och villkor bör bestämmas utifrån den hypotetiska tanken att vi var helt utan vetskap om vårt öde och vår plats i hierarkin. Då skulle vi inte våga annat än skapa ett system där den mest sårbara och minst privilegierade garanterades ett drägligt liv.
De flesta har en intuitiv känsla för det riktiga och anständiga i denna moraluppfattning. Det är nog av det skälet som moderaterna bara får göra korta inhopp i regeringsställning. De ges en chans då och då, men vid minsta tendens till oförstående inför lidande och utslagning bekräftas misstankarna om dem och då röstas de bort.
De flesta anar att om det inte fanns något sjukförsäkringssystem alls, skulle det inte vara Moderaterna som uppfann det. Och att vilket sjukförsäkringssystem som än fanns, rudimentärt eller utvecklat, skulle Moderaterna vilja skära i det.
Den svenska fattigdomen är bara en, två eller tre generationer bort. Skräcken för förfädernas misär lever kvar hos alltför många för att ett folk som levt under socialdemokrati, pendlande mellan socialism och socialliberalism, ska ha anledning att välja moderater annat än som omväxling. Så attraktiv är inte den lilla ökade ekonomiska frihet de erbjuder.
Friheten att bli sjuk och arbetslös utan att allt kullkastas, friheten att slippa se skriande ojämlikhet och andras lidande förefaller viktigare. Somliga kallar det trygghetsnarkomani. Men rädslan för smärta, elände och olycka är för mänsklig för att hånas.