Statsbankrutt är inte undantag utan regel för den moderna grekiska staten. Men Grekland kommer alltid att vara en del av Europa.
Den verkliga tiotusenkronorsfrågan i fallet Grekland (rena peanuts i sammanhanget) är inte hur grekerna ska komma till rätta med sina skulder – det gör de inte – utan om landet över huvud taget kan reformeras. Kan Grekland inom rimlig tid byggas om till vad som vore en modern europeisk stat?
Jag befarar att svaret på frågan är nej.
De kommunistiska staterna i Östeuropa var under hela sin historia upptagna av samma fråga. Till skillnad från Grekland rådde där diktatur. Planhushållningen var dess ekonomiska sida; ett renodlat administrativ-byråkratiskt system, oförmöget att skapa tillväxt. För att få fart på den lånades från den kapitalistiska fienden sådant som priser, vinst och konkurrens.
De inympades på ett slagrört system. Men det var som att para hund och katt. Plan och diktatur aborterade varje gång de blygsamma marknadsreformerna tills alltsammans gick i stå och det blev nödvändigt att göra ett nytt försök. Denna stop-go-politik liknar en feberkurva och är typisk för kommunismen tills hela systemet imploderar.
Fallet Grekland visar att också demokrati kan förenas med vad som i praktiken är ett administrativ-byråkratiskt system (fast utan administration skulle den elake säga). Den grekiska modellen misstror vad som inte är fysiskt, konkret och handfast. Bara ingen ”synlig hand” ingen frimarknad! Inga abstraktioner! Men ett modernt samhälle kännetecknas av just dess höga grad av virtualitet: skatter, avtal, trafikregler eller tidtabeller vilar alla på en virtuell överenskommelse människor emellan som sannolikt aldrig kommer att träffas, men utgår ifrån att var och en uppträder som om vi ideligen gjorde det. Vi sätter blind (sic) tilltro till vad vi inte sett, inte mött, inte lagt handen på. Ibland till vad vi inte ens kan föreställa oss. Och denna virtualitets yttersta uttryck är papper (numera elektroniskt) på vilket symboliska abstraktioner som siffror och bokstäver reglerar vår tillvaro medan vi själva är fysiskt frånvarande.
Men Grekland är ett just konkret samhälle vars gemenskap sällan omfattar mer än den egna familjen och släkten. Papper behövs inte. I stället misstros kvitton, kontrakt, uppbördslängder, statistik eller utdrag ur fastighetsregister. De tas inte på allvar. Eller är för viktiga för att överlämnas åt papper, och regleras – i den mån det alls regleras – per handslag, över en kaffe, medelst sedlar i ett kuvert eller sedvänjor som ofta nog vilar på den starkares rätt.
Lord Carrington var en av de första medlarna när Jugoslavien slets sönder i nationella konflikter. Som den klarsynte person han var gav han snart upp. Jag minns hur han en gång sarkastiskt noterade att han aldrig i sitt liv träffat så många redo att närsomhelst underteckna vadsomhelst utan minsta avsikt att hålla ens det finstilta i avtalen de så högtidligt satt sina signaturer under.
Att hota att bomba dem visade sig helt meningslöst så länge som man inte gjorde det.
Lord Carrington hade träffat representanter för en uråldrig, icke-virtuell kultur – premodern och förkapitalistisk, styrd av stolthet, ära, blodsband, lojalitet, svek, straff och hämnd långt mer än av kompromiss, kontrakt, vinst, bokföring, revision, skatter och paragrafer. Och minst av allt av papper och dokument. En sådant samhälle fungerar i princip fortfarande som Odysseus familjehushåll på Ithaka; till exempel kan lånade pengar (en abstraktion och symbol) aldrig bli en ”äkta” skuld på samma sätt som det skålpund kött Shylock vill skära ut ur Antonios bröst.
Dagens Grekland kan inte betala sina skulder och har inget att exportera till oss. Den byråkratiserade statsapparaten har inte längre något att dela ut till sina klienter. Nyval väntar i vår som kommer att fragmentisera vad som hittills funnits av politisk stabilitet. Och när omvärlden vill ha tillbaka sina utlånade pengar och inte längre litar på signaturerna på sina papper – som grekiska politiker plitar dit därför att de förstått att omvärlden gillar dem – känner sig Grekland skymfat och förnedrat.
Denna känsla av skymf är starkare än den av ansvar, ty alltid är någon annan än man själv skyldig. Medborgarna skyller på den politiska klassen (som de frivilligt och mot rundlig belöning röstat fram i årtionden) och hela Grekland på Europa. Självmedlidande breder ut sig, ett sött gift som lätt blir till bitter vrede.
Denna grekiska stop-go-politik är mot historisk bakgrund ingenting överraskande. Statsbankrutter med spektakulära nystarter är för den moderna grekiska staten regel, inte undantag. Förr innebar nystart att någon tysk furste importerades som tillsammans med sina bankirer, bokhållare och en eller annan överste försökte kickstarta landet igen. Alternativet har varit egna överstar eller inbördeskrig. Men inget av detta verkar längre möjligt, i alla fall inte särskilt attraktivt. Inte heller som del av EU:s varumärke.
Det enda som med säkerhet kan sägas är att Europa inte kommer att bli av med Grekland. En statsbankrutt skulle bara dämpa febern. Förr hette det att Turkiet var Europas sjuke man, men i dag är det Grekland som hamnat i sjuksängen som kronisk patient. En historiens ironi eftersom Grekland i allt väsentligt är sprunget ur den ottomanska traditionen, ett byråkratisk-administrativt system som under en tunn fernissa av modernism lever kvar på många håll i det sydöstra Europa.