För en tid sedan föreslog en statlig utredning en ”jämställdhetsbonus” på femtio miljoner kronor per år till universitet och högskolor som kunde uppvisa en särskilt god könsfördelning bland sina professorer. ”Tydliga ekonomiska incitament är nödvändiga för att mobilisera  rektorer och andra företrädare inom akademin: ’Money Talks’.”

Ja, så skrev utredarna i en artikel på DN-debatt. Money Talks.

Jag vill inte förneka att jag hajade till. Money Talks betyder fritt översatt att allt kan köpas för pengar. Googlar man Money Talks kommer man till en sajt som under devisen ”Alla har ett pris, vilket är ditt?” vill visa vad folk är beredda att göra för ”hårda kalla kontanter”.

Det är ingen upplyftande sajt.

Dock inte heller särskilt upplyftande att få veta att femtio miljoner kronor ska kunna påverka karriärer och positioner inom ett område där det i princip bara är begåvning, hårt arbete och akademisk excellens som ska gälla, inte pengar.

Jag betvivlar inte ojämlikheten i den akademiska världen. Jag bara förundras över metoden att avskaffa den. I varje fall har jag svårt att frigöra mig från misstanken att om femtio miljoner ”hårda kalla kontanter” från staten kan styra könsfördelningen bland våra professorer, vad kan då inte tiotals miljarder från privata företag och stiftelser styra när det gäller vilken forskning som ska bedrivas av vem. I alla händelser är det med sådana pengar som våra universitet och högskolor i allt högre grad finansierar sin forskning. Det behöver inte betyda att sådan forskning är sämre än annan forskning, bara att den i högre grad är styrd av dem som sitter på pengarna. Det kan i sin tur få till följd att forskningen alltför mycket anpassar sig till pengarna, vilket inte är bra för tilltron till forskningens frihet och akademins oberoende.

”Money Talks” var nyss en otänkbar devis för våra universitet och högskolor.
Inte nu längre, uppenbarligen.

Att pengar inte ska kunna köpa allt är en av grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Vi vill naturligtvis inte att pengar ska kunna köpa ett domslut i rätten eller ett beslut i riksdagen eller ett jobb i staten, men vi vill nog inte heller att någon ska kunna köpa sig en plats i den offentligfinansierade sjukvården, eller ett högre betyg i den offentligfinansierade skolan eller ett lukrativt affärskontrakt med stat och kommun. Kort sagt vill vi inte att pengar ska styra verksamheter där vi på goda grunder misstänker att pengar kan korrumpera. Sverige har i det avseendet varit ett samhälle där pengar styrt förhållandevis lite.

Så knappast längre. Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever. Motsvarande konflikt mellan affärsintresse och myndighetsintresse har trängt in i universitets- och högskolevärlden där statsanslag utgår i förhållande till antalet examinerade högskolepoäng och där misstanken därför lätt kan uppstå att det är pengarna som styr poängen och inte tvärtom.

Det senaste tillskottet av myndighetsuppgifter som utarrenderats till affärsdrivande bolag är den statliga bilprovningen. Bilprovningen är en klockren myndighetsuppgift. Bilprovningen får inte misstänkas ha något annat intresse än att hålla trafik- och miljöfarliga bilar från våra vägar.

Hos en affärsdrivande bilprovning däremot kan jag lätt föreställa mig en rad konkurrerande intressen, exempelvis intresset att locka till sig så många kunder som möjligt, förslagsvis med erbjudanden om bättre och snabbare och rentav billigare bilprovning, vilket inte nödvändigtvis är ett myndighetsintresse. Myndighetsintresset i bilprovningen kräver likformighet och likabehandling, inte konkurrens och valfrihet. Blotta misstanken att pengar kan göra skillnad mellan en bilprovning och en annan riskerar att undergräva förtroendet för bilprovningens oväld.

Bilprovning är till sin natur en korruptionskänslig verksamhet där förtroende är en viktig tillgång. Före privatiseringen var förtroendet för bilprovningen högt och kostnaderna låga i internationell jämförelse. Efter privatiseringen har en konflikt skapats mellan affärsintresse och myndighetsintresse som inte bådar gott för vare sig förtroendet eller kostnaderna.

I varje fall måste vi nu se till att ha ännu en myndighet som kontrollerar att affärsintresset inte bedrar myndighetsintresset på ännu ett myndighetsområde.

För så ser ekvationen ofrånkomligen ut: lägger vi ut myndighetsutövning på marknaden måste vi antingen öka kontrollen av myndighetsutövningen eller acceptera att pengar börjar styra där vi inte vill att de ska styra.

Avreglering utan ökad kontroll är ett recept för ökad korruption.

Kanske hög tid att vi i reda pengar satte ett pris också på detta.