Länge kunde Tyskland bakom sin D-mark dölja att landet efter kriget blivit Europas mäktigaste stat. D-marken erbjöd klädsam diskretion för något som ingen, inte ens tyskarna själva, riktigt ville låtsas om. Kriget var ju långt ifrån bortglömt. Visserligen vittnade tyskarnas nya valuta om ekonomisk styrka, men teg om att detta också skulle få oundvikliga maktpolitiska konsekvenser.

Alla beundrade och avundades tyskarna denna D-mark, och som ett slags pris för att acceptera den tyska återföreningen krävdes att den skulle bli hela Europas valuta. Helmut Kohl, en stor europeisk patriot (dock mer politiker än ekonom), sade ja. Den starka D-marken försvann. Euron kom i dess ställe. Åtskilliga ekonomer och ännu fler vanliga tyskar var skeptiska. I dag har greker, irländare och i morgon kanske portugiser och spanjorer fått dem att erinra sig vad de redan då befarade.

Vad européerna beundrade hos D-marken var dess köpkraft och stabilitet, alltså dess ”hårda” kvaliteter, eftersom man själv mest haft erfarenheter av mjuka eller i bästa fall halvhårda. Men vad som glömdes var att varje mynt har två sidor. Trodde någon europé att han skulle kunna ta över tyskarnas valuta utan att samtidigt förtyska sig så tog han fel. D-markens bortglömda baksida var hög arbetsproduktivitet, ordning och reda, ingenjörskonst och sparade pengar i stället för lån på banken. Det är ingen slump att det är tyskar som bygger bilar och sydeuropéer som serverar kaffe på uteserveringar.

Numera betalar och betalas de visserligen alla med samma euro, men det gör ändå skillnad om ett sådant mynt hamnar i en tysk eller i en grekisk ficka. Problemet är att det finns långt fler europeiska fickor som liknar den grekiska, irländska, portugisiska eller spanska än den tyska.

Regeringen i Berlin försöker nu övertyga tyska väljare och skattebetalare om att de solidariskt måste betala för de européer som kommit på obestånd. Denna vädjan om solidaritet är något hycklande, särskilt som detta obestånd är självförvållat och få skäl kan anföras som ursäkt för sakernas tillstånd. I det tyska fallet handlar det därför om solidaritet i form av hjälp till självhjälp. Det gäller att rädda euron som inte kan förbli hård om inte Tyskland stöttar den gemensamma valuta som andra urholkat.

Men risken finns att de tyska skattebetalarna inte bryr sig om euron utan snarare kommer att se sig som lurade: av lögnaktiga greker som inte vill lägga om livsstil och av diverse andra europeiska latmaskar som ägnat sig åt att gå i förtidspension eller sorglöst bygga hus för pengar deras banker billigt lånat ut till dem. Och dessutom lurade av den egna politiska klassens retorik om EU och Europa som de börjat misstänka döljer verkligheten – en union för allas vårt bästa, javisst, men på väg att bli till en transfereringsunion, en gemenskap där just Tyskland ska ta hand om de andras bekymmer. Alltså skulder.

Som långsiktig strategi vore detta politiskt omöjligt. Ingen regering i Berlin som i EU:s namn tar på sig sådana åtaganden skulle i längden överleva. Det spelar ingen roll om man försöker sälja det som europeisk solidaritet eller tvingande uppoffringar i eget intresse. Tyskland är helt enkelt för stort och mäktigt för att mer än tillfälligt behöva uppoffra sig för andra. De senaste åren har landet dessutom gått igenom smärtsamma reformer som ska göra det möjligt att fortsätta att spela med i den globaliserade världens första division, kännetecknad av mördande konkurrens och hårt arbete snarare än fritid. Och denna anpassning, till villkor man inte själv kan diktera, fortsätter. I namn av något slags solidaritet kommer Tyskland inte att stiga ur den kapplöpningen för att frivilligt sätta sig i hjälpklass.

Inga tecken finns heller i dag på att tyskarna skulle ha börjat tänka om, att landet vänt sig inåt i självtillräcklig uppgivenhet. Man kan hävda att tyskarna borde konsumera mer, att Berlin genom olyckliga uttalanden och försenade åtgärder snarare underblåst än mildrat EU:s och eurons kris, men faktum kvarstår: det enda receptet för Europa att hävda sig i morgondagens värld är att EU blir mer som Tyskland än tvärtom.

Och om inte? Då är den gemensamma valutan hotad. Ty Tyskland lär välja D-markens filosofi även om den skulle få konsekvenser för euron. Kanske var den ändå bara en politisk dagdröm. Så verkar vi gå mot en framtid där Tyskland alltmer befinner sig i en exklusiv kategori för sig, kanske den enda EU-stat med vilja och förmåga att uppfatta globaliseringen mer som en utmaning än som ett övermäktigt hot.

Nu sparar européerna för att slippa att för gott hamna i den där hjälpklassen och för att inte dra på sig tysk vrede. Goda skäl finns att misstänka att inte alla kommer att klara det. Vi kan då inte utesluta att Tyskland säger adjö till de flesta av oss. Eller så tar vi oss samman och blir mer som de. Tyvärr fruktar jag att det senare vore lika sannolikt som när baron Münchhausen hävdar att han i den egna hårflätan lyfte både sig och häst ur träsket.

Och de av oss som inte klarar den tyska lektionen utan blir kuggade får väl börja sälja biljetter till kinesiska och indiska turister i det magnifika friluftsmuseet Europa, allt i skala 1:1.