Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Alice i Underlandet

KOLUMNEN. Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan.

Först med striden om Kungsträdgårdens almar 1971 kom de kraftiga protesterna mot att Sveriges stadskärnor skövlats. Tänk om museifrågan kunde bli en sådan väckarklocka för vår tid.

Kulturrevolutionen var ingen revolution. Den kallades så av pr-skäl, men den var ett överfall; en totalitär stats överfall på oskyldiga diktare, vetenskapsmän, lärare, konstnärer och musiker. Dessa ”eliter” – vi har anammat skällsordet – hade avlägsnat sig från ”folket” – en annan bekväm abstraktion.

Att vara violinist eller historiker i Maos Kina blev över en natt som att vara jude i Hitlers Tyskland. De drabbade placerades utanför all gemenskap och bortom allt förbarmande, med ett pris på sina huvuden. Runt en miljon mördades. Långt fler skickades till slavarbete efter att ha pryglats och bespottats av skränande, fanatiserade tonåringar. Arkiv förstördes under jubel. Pianon blev till ved. Museer och tempel länsades för rituella brasor och historiens största porslinskrossning.

Kulturrevolutionen var, liksom Ordförande Maos förra stora initiativ, den stora svälten, en tillverkad katastrof. Den var inget misstag, utan en succé. Allt gick som smort.

Som alltid då våld mot ”borgare” bryter ut på främmande kontinenter var europeiska radikaler, själva sjufalt borgerligare än någon upptänklig kines, redo att först applådera och sedan släta över. Det gällde också många svenska författare och korrespondenter – med DN:s Ingvar Oja som ett av de lysande undantagen. Men kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har på sin vägg en appell som hon glatt förevisar: ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Det är som att förkunna: ”Visst behöver vi en kristallnatt nu” eller ”Visst behöver vi ett Gulag nu”.

Under den förra svenska kulturrevolutionen, reformationens bärsärkagång mot all dåtida kultur, användes begreppet ”papistisk” som ”borgerlig” i våra dagar: som svepskäl och ursäkt för våld och förstörelse. I Oscar Levertins roman ”Magistrarna i Österås” kallar biskopen fram drängar med hackor och släggor för att slå itu helgonbilder och bibelmotiv i frisen på domkyrkan, stadens stolthet. Den gamle domprosten vädjar för skatterna, till de lutherska talibanernas vrede, och undgår själv med knapp nöd släggan. Norden då var som Kina i vår tid: Allt skulle bort, blotta åsynen av skön konst och gamla skrifter var en provokation för bildstormarna.

Allra värst i de rättrognas ögon, då som nu, och svårare att utrota än musik, bilder och tryck, är idén om tidlösa värden, värden bortom deras anfäktelser. I vår kulturministers program är det museerna som skall drabbas av den yttre, fysiska förödelsen, men huvudsaken, principen, är detta fasansfulla motto:

Urvalet av kulturmiljöer bör ses över kontinuerligt och värderas utifrån sin samhällsrelevans.

Tiglatpileser III eller Djingis khan kunde inte sagt det bättre.

Vad är en kulturminister? Behövs det några? Blomstrar kulturen under deras omsorger? Alla de senaste svenska kulturministrarna har aktivt stimulerat eller avstått från att konfrontera den kunskapsfientliga, relativistiska hegemonin i kulturlivet. ”Finkulturen” – den enda kultur värd namnet – har fått träda tillbaka för tarvliga modeideologier om kön, identitet, makt och ras. Universiteten är ibland säten för fri forskning och demokratiska värderingar – men lika ofta är de motsatsen.

Före André Malraux fanns det inga kulturministrar. Han skapade jobbet, först i Frankrike och sedan, med sitt exempel, överallt annars. Det var hans meritlista, hans fantastiska äventyr och demoniska utstrålning som plötsligt skapade ett akut behov av kulturministrar, också i länder där de styrande avskyr kultur. Malraux var inget dygdemönster och inget sanningsvittne. Men när det gällde, flera gånger, levde han upp till sina ideal. Under det spanska inbördeskrigets största massaker, då Hitlers och Mussolinis piloter sköt till måls mot Malagas flyende civila, försökte Malrauxs hopplöst underlägsna flygskvadron stoppa dem, med livet som insats. Han var en kulturminister som bekämpade tyranniet.

Jag menar inte att Alice Bah Kuhnke bör skynda sig att ta bort sin smaklösa paroll. Om det finns någon svensk vägg där appellen om en kulturrevolution är på sin plats så är det hennes. Hon har visat att hon tar slagordet på största allvar. Det går inte att fysiskt ge sig på konsthistoriker, men det går utmärkt för ett ytterlighetsparti med få väljare att slakta några av Stockholms viktigaste museer – utan resolut svar på tal från de ”borgerliga” partierna.

Min generation undrar: Varför gjorde inte våra föräldrar uppror då de flesta av Sveriges stadskärnor skövlades under 1960-talet? Först med striden om Kungsträdgårdens almar 1971 kom folkligt mothugg, från höger och vänster.

Tänk om museifrågan kunde bli en sådan väckarklocka för vår tid, en lika nyttig motgång för de politiker som så sorglöst brandskattar vårt arv. Det var lättare att skydda träd. Museerna, är det meningen, skall packas ned och göras om till byråkratkontor av de anställda själva – som mister jobbet om de konstrar.

En lyckosam protest måste ta sig andra uttryck i dag, kanske ett upprop och ett heligt löfte från var och en av oss, att aldrig mer rösta på någon kandidat eller något parti som har ett skövlat kulturmuseum på sitt samvete.

naranjal@gmail.com

 

Alice Bah Kuhnke svarar Nathan Shachar

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.