Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Att vara i hennes kläder

KOLUMNEN. Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan.

Arabvärldens dystra kvinnoplagg är inte traditionella. De är nya och introducerades för att 1970-talets friare mode inte passade Kuwaits och Saudiarabiens härskare.

Ett svartvitt foto från Ramallah 1971: några kafébord på en terrass; en frisinnad Medelhavsatmosfär, optimistisk trots allt. Damernas lediga klädsel och deras italienska handväskor för rakt inte tankarna till något exotiskt Österland. Inga huvudsjalar och inga heltäckande skynken så långt ögat når.

Detta var också den egyptiska filmens storhetstid, då den basunerade ut sekularismens evangelium över regionen. Dess dansande, kyssande, rökande, drickande, bilkörande och farligt självständiga hjältinnor var en pärs för uppvaktande kavaljerer och ett förebud om Västerlandets obönhörliga frammarsch.

I filmernas Kairo var det bara tjänstefolk och släktingar från landet som klädde sig kyskt. I dag får du vänta en god stund i Ramallahs och Kairos vimmel innan du stöter på en infödd kvinna i västerländsk klädsel.

Någon inskjuter här: ”Dessa muslimer hade prackats på en global kultur och främmande kläder, men de har nu återtagit sina egna traditioner.” Detta är osant, på flera sätt. Sekularismen och kvinnosaken slog igenom tidigare bland Egyptens eliter än Sveriges. Om de är främmande i Kairo är de främmande i Stockholm. Och innan palestinska kvinnor blev ”moderna” bar de helt andra kläder än de bär i dag, med glada, kulörta broderier, i dag förvisade till museer.

Dagens standardmundering består av jilbab, en formlös kappa i svart, brunt eller grått, samt huvudsjalen hijab. Detta är ett nytt mode, vars segertåg började i mitten av 1970-talet. Det har skiftat inom sina snäva ramar: för tio år sedan, då shiitiska Hizbollah slogs mot Israel, var Iran-inspirerade snitt i ropet. I dag, då Hizbollah är avskytt för sin roll i det syriska massmordet, hämtas modellerna från Turkiet.

Så låt oss inte kalla dessa plagg ”traditionella”. De är nya, även om kvinnosynen bakom dem har gamla anor och fast termen jilbab finns i Koranen. 1970-talets svalare klädsel, med blottade armar och bar nacke, passade klimatet i Kairo och Ramallah utmärkt, men passade inte Kuwaits och Saudiarabiens härskare. Efter oljekriserna på 1970-talet badade emirerna i petrodollar. För att markera att de inte satt i knät på väst drog de i gång en massiv kulturkamp mot al-’ilmaniya, sekularismen. Pengar regnade över de muslimska brödraskapen i en rad länder (samma brödraskap som saudierna i dag motarbetar).

Först började avsekulariseringen i Egypten. Därifrån var avståndet kort till Gazaremsan, arabvärldens mest sekulära hörn, där ortens flickor badat i bikini. 1993 gjorde vi ett skakande reportage om Samira, en studentska i Gaza som vägrade rätta sig efter de nya påbuden, men vek sig efter misshandel och hotelser. I takt med islamismens framryckning blev det allt svårare för sekulärt lagda familjefäder att låta kvinnliga anhöriga klä sig som de ville.

En bekant från Nablus, sedan unga år verksam i den kommunistiska folkfronten PFLP, berättade för tjugo år sedan om ett partimöte där en medlem rasat mot de dystra kvinnoplagg som blivit obligatoriska. En elak åhörare påpekade att talarens eget hushåll också rättat sig efter den nya klädkoden, varpå denne slog ut med armarna i en gest av maktlöshet. Vad begärde man av honom? Att han ensam skulle ställa sig i vägen för en störtflod? Ens egna preferenser var en sak, familjens väl och ve en annan.

Det är ett tankefel när vi tolkar det orientaliska klädlandskapet i Europas nya förorter som en fråga om personliga val. Naiva bedömare – inklusive undertecknad – började på 1990-talet rent av romantisera utvecklingen. Insvepningen av kvinnor, hette det, blidkade manliga släktingar, som nu lät sitt kvinnfolk röra sig friare och till och med studera. Kvinnor vittnade också om att den strängare klädseln skyddade dem från närgångna karlar.

Sant nog, men låt oss inte röra ihop orsak och verkan. Dessa kvinnor behöver jilbab och hijab som passersedel och skydd därför att tiderna förändrats. Gångkläder som inte höjde några ögonbryn 1971 blev till djärva erotiska utspel, en spektakulär förändring i medvetande och vardag.

Vid kvällsmaten på det turkiska småstadshotell där detta skrivs satt det i går vid tre olika bord samma konstellation: Ung man, slätrakad, i oklanderlig västerländsk klädsel, jämte hustru i jilbab och hijab. De var klädda för var sin värld, och i viss mån lever de i var sin värld, efter var sitt reglemente, så väl internaliserat att de själva knappt skulle kunna redogöra för det. 

Men inga sinnrika förklaringar och multikulturella slingerbultar kommer förbi detta faktum: Alla dessa klädpersedlar, burka, hijab, niqab, türban, jilbab, abayah och nu senast burkini, är komponerade efter ett enda rättesnöre: Vad män kan uthärda. Miljoner kvinnor bedyrar att de själva valt dessa plagg, och det är sant. Men det är lika sant att ingen kvinna i världen, inte i öst och inte i väst, skulle välja dem om de hamnade på en planet utan manliga släktingar. I ytlig mening är den som bär burkini på en strand en person som gjort ett val; i djupare mening är hon en person som inte har något val.

naranjal@gmail.com

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.