Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Nathan Shachar: Sverige vid vägskälet

Första tecknet på att ett samhälle håller på att bli antagonistiskt är att alla händelser, stora som små, blir till bekräftelser för bägge sidors partigängare.

Españolito que vienes al mundo te guarde Dios. una de las dos Españas ha de helarte el corazón.

Fri översättning: ”Gud hjälpe dig, lille spanjor som just kommit till världen. Ett av de två Spanien kommer att göra dig illa.”

Antonio Machados berömda rader får mig att tänka på Sverige.

För en tid sedan råkade jag en syrisk mor på ett sjukhus i norra Israel, där hennes barn vårdades för granatsplitter i benet. Jag frågade, litet tanklöst, när de skulle tillbaka till Syrien. Hennes reaktion blev häftig:

– Syrien? Suria mudámmara! Syrien är förstört!

Så är det ju. Syrien, och mycket mer, är förstört. Det finns mellan 20 och 30 miljoner barn i Mellanöstern som inte går i skola. Deras skolor är utbombade, deras lärare döda eller flydda, skolvägen livsfarlig, regeringen försvunnen och pengarna slut. Det är redan lätt att värva unga terrorister – men vänta bara några år.

I snart fyra år har den syriska regimen gått lös på sina civila med artilleri och giftgas. Dagligen. Inte ens Hitler eller Stalin i all sin bottenlösa ondska kom på något jämförbart.

Bilderna på de söndersprängda och ihjälgasade barnen har spritts över världen, dag efter dag – men de blev inte gnistan som upptände omvärldens harm och tvingade fram ett ingripande.

Det hade inte behövts särskilt mycket. Att skjuta ned de urmodiga sovjetiska flygplan och helikoptrar som stjälper ut bensinfatsbomber med klorgas hade varit långt enklare än att bomba järnvägen till Auschwitz.

Men så beslöt den turkiske presidenten, av egna randiga skäl, att inskränka kustbevakningen. Människosmugglarna jublade och den hjärtskärande bilden av den döde Alan Kurdi skakade alla.

Ett dött barn rör oss mer än en driva med hundra döda barn. Att vi reagerar så är inte någon defekt. Vår medkänsla är inte något laboratorieinstrument. Skulle vi vilja vara funtade tvärtom? Med hjärtan som knappt rördes av ett dött barn och endast gav utslag vid massakrer?

Men vi vill heller inte att våra beslut ska dikteras av mediers bildmaterial. Om vi bestämmer något viktigt ska det inte ske i ett hastigt övergående känslorus. Erik Lönnroth såg i ”massmedias växande och tyranniska inflytande över våra liv” det stora hotet mot vår kultur och vår framtid, och han får mer rätt för var dag som går.

Jag är ingen kännare av Sverige, men det finns saker som man lär sig om sitt land först då man lämnat det. Du kan besöka en svensk, men möbler och inredning hjälper dig inte att avgöra hennes samhällsklass. Talspråk och kläder är inte heller längre några säkra nycklar till social hemvist. Det är unikt i världen, och det är tämligen nytt.

På 1920-talet ansåg många arbetare det som klassförräderi att promenera på Strandvägen. Om de inte hade vett att hålla sig borta så var det fara värt att polisen körde i väg dem. Intensiteten i klasstillhörigheten var nära nog etnisk. Men samma land, 70 år senare, slog nästan alla andra i mätningar av spontan tillit mellan medborgarna. En succé.

Jag har ägnat mina vuxna år åt länder som är kluvna mitt itu. Länder där ena halvan kroniskt misstror den andra: Israel, Argentina, Turkiet – samhällen där hela livet och hela politiken obönhörligen roterar kring en eller ett par glödheta frågor, där antagonism är normaltillståndet. Där ingen läser den andra sidans tidningar och där de andra inte bara är dumma, utan onda.

En rimlig reaktion på de syriska båtflyktingarnas misär hade varit att begära och verka för drastisk aktion mot människosmugglarna och mot det syriska flygvapnet. Men det handlade inte om Syrien. Det handlade om Sverige.

En utomstående hade svårt att värja sig mot intrycket att bägge de svenska debattlägren gnuggade händerna över de nya möjligheter som öppnade sig. Detta är det första, typiska tecknet på ett antagonistiskt samhälle: alla händelser, stora och små, blir till bekräftelser för bägge sidors partigängare.

Jag tror de flesta svenskar stretar emot polariseringen. De är rov för bägge impulserna, dels en het vilja att hjälpa, dels en tilltagande oro för de praktiska konsekvenserna. Men som det hela utvecklar sig kommer det att bli allt svårare att inte välja sida. Det börjar se farligt ut. Jag noterade sist i Sverige det jag sett så många gånger på andra håll – hur familjer och vänkretsar har en tyst eller öppen överenskommelse att inte beröra det eldfängda Ämnet då de träffas.

Demokrati är ett system där stridiga intressen och ideologiska motsättningar kan jämkas utan våld. Ju mer hejdlöst parterna svartmålar varandra desto svårare blir det för systemet att leverera politiska lösningar och undvika våld.

Man ryser över att säga det, men Antonio Machados hundraåriga besvärjelse börjar kännas aktuell: ”Bevare dig, lille svensk som kommer till världen, för ett av de bägge Sverige kommer att göra dig illa.”

Nathan Shachar är DN:s korrespondent

Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.