Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

I världspolitikens hårda skola

KOLUMNEN. Ngaire Woods är professor i internationell ekonomi och dekanus vid The Blavatnik School of Government vid universitetet i Oxford.

Donald Trump må tro att allt handlar om att ingå fördelaktiga avtal. Men liksom för Ronald Reagan kan erfaren­heten komma att visa hur beroende USA är av internationella organ.

Under de senaste tre veckorna har vi sett en häpnadsväckande omfördelning av rollerna i den internationella storpolitiken. USA som av tradition är det land som gått i spetsen för samarbete över gränserna har deklarerat att det nu tänker sätta sina egna intressen i första rummet, vilket oroat många länder. Och Kina, som under lång tid har slutit sig inom sitt eget skal, visar nu tecken på att vilja spela en ledande roll på den internationella scenen.

Sedan president Donald Trump installerades i januari har han på ett mycket verksamt sätt urholkat USA:s roll som internationell aktör. Han har dragit sig ur frihandelsavtalet TPP och ändrat på förutsättningarna för förhandlingar om konflikten mellan Israel och Palestina.

Han har också undertecknat presidentorder om att neka inresa för personer från sju muslimska länder och om att bygga en mur längs gränsen till Mexiko. Hans medarbetare har även utarbetat förslag om att sänka och till och med stoppa bidragen till internationella organisationer och om att USA ska säga upp en del fördrag slutna med andra länder.

Den kinesiske presidenten Xi Jinping har i sina framträdanden visat sig förespråka en annan inriktning än Trump. När världens mäktigaste beslutsfattare träffades i Davos i januari betonade han att internationell samverkan är oerhört viktig för vår gemensamma framtid.

I ett uttalande som verkade riktat till USA förklarade han: ”Vi ska stå för löften och hålla oss till reglerna. Man får inte välja regler eller tänja på regler så att de befrämjar egna intressen.”

Han var ännu mer frispråkig när han kritiserade dem som eventuellt hade tankar på att bryta klimatavtalet som slöts i Paris, vilket Trump har hotat att göra.

Trots allt är det för tidigt att utgå från att den Pax Americana som har rått i flera decennier ska ersättas av en av kinesiskt snitt eftersom det finns oklarheter om båda sidornas egentliga ståndpunkter. Trumps presidentorder är inte så hårdhjärtade som det kan verka när man läser rubrikerna.

”Granskning av och begränsning av bidragen till internationella organisationer” är exempelvis bara ett förslag om att en kommitté ska syna finansieringen av sådana organ. Det som Trump framför allt siktar in sig på är organisationer som har beviljat fullt medlemskap åt Palestiska myndigheten eller PLO. Detta är ingenting nytt: amerikansk lag har sedan länge satt stopp för bidrag till FN-organ där Palestina är fullvärdig medlem.

Dessutom har Trump gott om tid att ändra sin hållning precis som Ronald Reagan gjorde. Reagan blev president för att han lovade att återupprätta USA:s ställning som världens ledande makt.

Han tog avstånd från FN:s havsrättskonvention, motsatte sig Världsbankens stöd till insatser på energiområdet, beslöt att USA skulle lämna Unesco och lovade i likhet med Trump att dra ner på landets ekonomiska bidrag till internationella organisationer.

Men inom ett år eller två började Reagan inse hur beroende USA var av internationella organ och blev mildare i tonen. Skuldkrisen i Latinamerika 1982 fick honom exempelvis att förstå vilken betydelse utländska banker hade för USA:s finanssektor.

Paralleller kan dras till Kinas nuvarande läge. När landets banker blir starkare – där finns redan fyra av världens största – behöver Kina IMF för att kunna försvara sin ställning internationellt. Landets ekonomi är i ett vidare perspektiv också beroende av globala regler på det ekonomiska området.

Att Kinas ledare betonar vikten av sådana regler är kanske goda nyheter, men andra länder har ändå anledning till viss skepsis. Kina har gjort sig till en viktig aktör runt om i världen genom att kombinera handel, bistånd och investeringar, i synnerhet genom att driva infrastrukturprojekt på strategiska ställen i utvecklingsländer. Detta är dock ingen uppvisning i osjälviskhet.

Naturligtvis har inte heller USA:s ambitioner som världens ledare varit osjälviska, men de står för ett slags upplyst egenintresse.

Att nå klarsyn kan ta tid, vilket det ju gjorde för Reagan. Just nu verkar Trump inställd på att USA:s relationer till andra länder kräver helt nya uppgörelser, även med gamla vänner som Mexiko och Australien. Detta handlar inte bara om att eftersträva överenskommelser med enskilda länder, vilket skulle inbegripa respekt för existerande fördrag. Nej, det handlar bokstavligen om att ta ett avtal i taget, och det är dömt att misslyckas.

USA är ingen diktatur och personliga överenskommelser som görs av en president som sitter fyra eller åtta år på sin post kan inte säkra en demokratis intressen. Det måste finnas en kontinuitet i maktutövningen och en ny ledare måste respektera företrädarnas uppgörelser. Pacta sunt servanda. Avtal skall hållas.

Trumps schackrande lär snart stöta på patrull. Kanske kommer detta att få honom att tänka i nya banor eller så kör han fast. Hur som helst bör vi tills vidare utgå ifrån att de flesta länder håller fast vid existerande internationella överenskommelser och institutioner. Men vi bör också hysa sund misstro mot stormakter som försöker utnyttja dessa till egen fördel.

Översättning: Claes Göran Green

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.