I hela Europa skär man i de statliga utgifterna när en ny period av åtstramning sätter in. Försvarsbudgeten ligger närmast till hands. Till och med Storbritannien under den konservative David Cameron drar ned på försvaret.
Detta kommer vid en tidpunkt då européernas vilja att ta på sig en rättvis andel av västs försvarsbörda har börjat ifrågasättas – inte minst i Afghanistan där de flesta europeiska länder har begränsat sitt deltagande genom att ställa villkor, de flesta avsedda att hålla deras trupper långt borta från de farligaste områdena.
Anslagen till försvaret minskar också då Europa för första gången i modern historia blir omsprunget av Asien, räknat i totala försvarsutgifter. Västeuropas sedan länge etablerade position som världens största koncentration av militär styrka efter USA och Ryssland tycks vara förlorad.
USA är (än så länge) ohotat som världens dominerande militärmakt. Landet anslår nästan lika mycket till sina väpnade styrkor som resten av världen tillsammans. Men bilden förändras allteftersom Kinas militära utgifter snabbt ökar. Den officiella tillväxttakten i Kinas försvarsbudget – 15 procent om året de senaste tio åren – har varit betydande och det finns också många dolda utgifter på rustning. En tilltagande oro bland Kinas grannar, särskilt i Indien, har föranlett andra länder i Asien att satsa stort på försvaret.
Dessutom börjar nedskärningarna i de europeiska ländernas försvar vålla allvarliga spänningar inom Nato. Organisationen brukar beskrivas som en byggnad med två pelare och en huvudbalk som symboliserar de gemensamma värden alliansen vilar på. Men även under det kalla kriget framhöll amerikanerna ofta att den europeiska pelaren saknades. De krävde rutinmässigt att alliansmedlemmarna skulle ta på sig en större del av bördan.
Denna debatt kan snart flamma upp igen, nu när USA också står inför allvarliga budgetproblem. I en tid av åtstramning kan amerikanska politiker ha svårt att förstå att Europa så gärna minskar sina försvarsutgifter, som redan är långt mindre än Natos officiella mål, 2 procent av BNP.
Europas problem består inte bara av bristande anslag utan också av ineffektivitet i syftet med dem: intervention när och var den behövs. Europas förmåga att sätta in stridande trupp är för liten i förhållande till personalen. Det sägs ibland halvt på skämt att antalet generaler och amiraler i vissa europeiska länder är påfallande högt jämfört med antalet stridande.
Den europeiska militära effektiviteten begränsas även av skiftande upphandlingsprinciper. De länder som producerar krigsmateriel vill helst köpa av sina egna tillverkare. Det gäller vapen likaväl som logistik, där det fortfarande finns stor potential för integration och standardisering.
Det försvarsfördrag som Frankrike och Storbritannien just ingick är ett gott exempel på vad som kan uppnås med mer samarbete och integration, trots att det är en strikt bilateral uppgörelse utan kopplingar till vare sig Nato eller EU. Men värdet av den nya ”Paris-London-ententen” blir begränsat om båda länderna minskar sina försvarsutgifter så kraftigt att deras kombinerade styrka i bästa fall blir oförändrad. Att Storbritannien ämnar finansiera ett nytt hangarfartyg men inte de plan som ska lyfta från det tyder på att den nya ententens resurser blir beklagligt små.
Om detta samarbete får reell substans kan det inspirera andra, fastän svårigheterna att göra avtalet hållbart är enorma. Brittiska meniga måste lära sig franska och franska legionärer måste lära sig engelska – och taket för samarbetsandan märks säkert vid ingången till alla utspisningslokaler. Kan någon föreställa sig en fransk soldat med en tallrik engelsk njurtalgspudding framför sig?
Den tilltänkta inbjudan till Indien att jämsides med Frankrike, Tyskland och Storbritannien delta i utvecklingen av det nya eurostridsplanet är lite mer lovande. Indiens engagemang i sitt försvar och dess önskan att tillägna sig avancerade militära produktionsprocesser kan ge den energi som Europa saknar. Men i och med att det tyska flygvapnet planerar stora nedskärningar i sin anskaffning av eurostridsplan kan Indien mycket väl dra öronen åt sig.
Indiens försvarsengagemang måste injiceras i Europa medan den europeiska retoriken om en strategisk global roll alltjämt går på högvarv. Men det känns som om det var mycket länge sedan en belgisk utrikesminister (i sin egenskap av ordförande i EU:s ministerråd) vid ett möte 1993 med Association of South East Asian Nations utropade: ”Det finns bara två supermakter kvar, USA och Europa!”
Om européerna vill att deras ambitioner ska tas på allvar måste de satsa på sin militära styrka. Politikerna måste klargöra för sina väljare att det finns gränser för hur stora militära nedskärningar som kan göras, eftersom ”fredsåterbäringen” av det kalla krigets slut är förbrukad sedan länge. Européerna kan bli tvungna att lära sina nationella väpnade styrkor samarbeta för att bli effektiva. Annars blir Europas globala politiska ambitioner ogenomförbara och dess allierade på andra sidan Atlanten tappar tålamodet med deras vägran att ta på sig sin del av säkerhetsbördan.
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate
Uffe Ellemann-Jensen
är före detta dansk utrikesminister, journalist och gästkolumnist i Dagens Nyheter