Ett genomskinligt – transparent – samhälle är en förutsättning för demokrati medan det fullkomligt genomskinliga bara är ett annat namn för diktatur.

I det kommunistiska Europa var genomskinlighet en del av diktaturens väsen; allt gällde som offentligt, det privata fick hållas i samhällets hörn och tallrikskanter. Allting lade sig makten i, genomlyste och kontrollerade.

Att i ett sådant samhälle röra sig ut ur det privata innebar att genast befinna sig på en just upplyst scen, men i ett ljus som liknade förhörslampans och på en scen som enbart hade kravet på skådespeleri gemensamt med en normal teaterföreställning.

Medborgaren spelade en roll. Han tvingades anpassa sig till de rådande villkoren och samma gällde för den tillfällige besökaren: som korrespondent i Östeuropa var jag en sådan i decennier. Min anpassning bestod i att undvika eller åtminstone försöka minimera konsekvenserna av makthavarnas kontroll. Storebror såg och hörde dig. Följaktligen gällde det att vara så tyst och göra sig så osynlig som möjligt. Rent bokstavligen – att inte tala om annat än det mest harmlösa i närvaro av okända eller på (den kanske avlyssnade) telefonen, att räkna med mikrofoner och ren fysisk övervakning.

Jag lärde mig att i skyltfönster och på annat sätt se om jag var skuggad, att umgås varsamt med namn, adresser och annat jag skrev ner. Det kan låta dramatiskt men var snart rutin.

Särskilt mycket hade heller inte kunnat hända mig. Ibland trakasserades jag vid in- eller utresan, ibland kunde jag i något eller några år vara persona non grata och inte få visum – i efterhand dokumenterar nu öppnade, tjocka akter, då förda av den östtyska, polska eller ungerska säkerhetspolisen, detta sinistra skådespel också från den andra sidan. Men det var inte besökaren utan vänner eller bekanta i det besökta landet som kunde råka illa ut.

Det var de, inte i första hand jag, som skulle skyddas genom att uppträda som vi gjorde.
Julian Assanges Wikileaks insisterar på samma transparens eller genomskinlighet som Stalin och senare hans efterträdare. Men man gör det i yttrandefrihetens och informationsspridningens namn. Dessutom är det statsmakten, inte det civila samhället, som här blir genomlyst. Det gör stor principiell skillnad. Likväl vill jag påstå att själva grundkonstellationen är densamma: någon vill avslöja vad någon annan försöker dölja för att sedan använda det i eget syfte.

Kan en demokratisk stat överleva utan hemligheter? Svaret måste bli nej. Utan hemligheter kan en stat – lika litet som en familj eller den enskilde – inte existera. Den helt genomskinliga staten är en utopi. Åtskilligt måste befinna sig i ett spektrum från diskretion bort till strikt hemligstämpling för att staten ska kunna fungera som maskineri eller kunna slå vakt om sin existens.

Vad som drabbat den amerikanska administrationen är därför mycket allvarligt. Dessutom pinsamt – uppenbarligen har man inte haft kompetens nog att värja sig mot attacker av detta slag. Inte heller klär det yttrandefrihetens främste apostel i världen att argumentera för dess inskränkning eller en logik som kriminaliserar Assange samtidigt som den (tills vidare) tillåter New York Times att publicera vad som hackats fram. Och ändå bör vi erinra oss att Amerika sannolikt är det enda samhälle i världen där en president kan störtas med hjälp av just press- och yttrandefriheten.

Vad som nu osorterat och oredigerat, alltså huller om buller, vräks ut över offentlighetens scengolv är en oprofessionell journalistisk blandning av skvaller och ”riktiga” hemligheter.

Vad amerikanerna privat säger om en Sarkozy eller en Bildt tar förmodligen till och med de med viss ro; det hör till det politiska och diplomatiska spelet, och själva säger de privat sannolikt likartat eller varför inte värre saker om sina amerikanska kolleger. Det vet man även i Washington. Och vad araberna egentligen tycker om iranierna visste vi också sedan länge.

Men Assange erbjuder i sin blandning tillräckligt många ljusskygga hemligstämplade fakta för att den amerikanska administrationen – liksom varje annan administration – måste försöka stoppa honom. Jag skulle inte vilja vara i hans kläder.

Nu säger de som begriper sig på den värld där Assange hör hemma att man kanske kan stoppa Wikileaks, men att då som en gång på hydran genast nya Wikileaks växer fram. Teknologin finns och de teknologiska färdigheterna på detta område är redan vitt spridda.

Trista fakta för världens alla stater (och inte bara för dem). Paradoxalt ser det ut som om statsmakten måste börja skydda sig som en gång jag i kommunismens Warszawa, Prag eller Belgrad. Diplomater får väl återgå till osynligt bläck eller memorera vad som inte bör fästas på papper eller en hårddisk. Vi återvänder så till gårdagen. Som tankefigur har detta alltid fascinerat mänskligheten: människan som sin egen demiurg, som med sin växande kunskap plötsligt blir dess fånge, hur vi störtar oss själva tillbaka i vad vi trodde vi för länge sedan lämnat bakom oss.

I Gulag fanns fångar som memorerade stora delar av Bibeln. Men i dagens värld tror jag de politiker och diplomater är få som lärt sig så mycket som en psalmvers utantill.