Scenen är så makaber att den känns osannolik. Pol Pot var en av 1900-talets värsta massmördare. Han styrde Kambodja mellan 1975 och 1979. Totalt miste 1,7 miljoner människor livet under hans skräckvälde, vilket motsvarar en femtedel av landets befolkning.
Tanken på att några svenskar skulle äta en festmåltid med en folkmördare framstår som omöjlig.Men snart visar det sig att bilden, som är en konstnärlig reproduktion, speglar en verklig händelse i augusti 1978.
De fyra svenskarna befann sig då i Kambodja på inbjudan av regimen. De styrande röda khmererna släppte in ytterst få västerlänningar. Landet var i praktiken slutet, men eftersom svenskarna kom från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea betraktade regimen dem som vänligt sinnade.
I två veckor blev Myrdal och de andra ledsagade genom landet och fick se vad röda khmererna ville att de skulle se. Gunnar Bergström, som i dag är djupt ångerfull, beskriver hur han lät sig duperas av regimen. Steg för steg började Bergström tro på lögnerna. Guiderna lät honom möta människor som påståtts vara avrättade men inte var det. Han såg folk i glasögon (intellektuella) trots uppgifter om att dessa hade dödats. Och självfallet fick de svenska besökarna inte bevittna någon svält.
Efter hemkomsten till Sverige begav sig Bergström och de andra ut på en propagandatur via föredrag och tidningsartiklar. Den kambodjanska revolutionen lovordades.
Vad var sanningen om Pol Pots Kambodja? För dem som saknade ideologiska skygglappar stod det klart tidigt att något fasansfullt hade inträffat när röda khmererna kom till makten. I maj 1975 talade svenska ledarsidor, både socialdemokratiska och borgerliga, om ”skakande rapporter”, ”fasorna i Kambodja” och ”blodsvägen mot kommunistdiktatur”. Varningssignalerna var urstarka.
Pol Pot hade på sommaren 1975 tömt landets stora städer och drivit fram en massiv folkförflyttning. Miljontals tvingades lämna allt de ägde och deporterades till arbetsläger på landsbygden. Regimen började avrätta människor i stor skala, samtidigt som gränserna mot omvärlden stängdes.
Röda khmererna strävade mot ett kommunistiskt idealsamhälle. De ville börja om från år noll. Inbillade såväl som verkliga fiender – vilket utgjorde en stor del av befolkningen – förföljdes, torterades och mördades. Förtrycket pågick fram till att Pol Pots soldater besegrades av Vietnamstödda trupper 1979.
Någon ursäkt för dem som förringade, romantiserade eller stödde dessa brott mot mänskligheten finns inte. Däremot väcks frågan: Hur kunde de?
Levande historias viktiga utställning handlar om de fyra svenskarna, och hur deras engagemang i Vietnamrörelsen ledde dem till försvar av terror. Men omfattningen av medlöperiet var större än så. Bland dem som applåderade Pol Pot, även efter att skräckrapporterna i svenska tidningar hade publicerats, fanns bland andra författaren P O Enquist och statsminister Olof Palme.
Om tömningen av de stora städerna skrev Enquist: ”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.”
Sommaren 1975 besökte Olof Palme Kuba. Tillsammans med diktatorn Fidel Castro uttalade han då glädje över att frihetskampen för ”de vietnamesiska och kambodjanska folken ... hade krönts med seger”. Kommunikén är ett svart kapitel i svensk utrikespolitik under efterkrigstiden.
Naturligtvis fanns en berättigad vrede över Vietnamkriget och USA:s bombningar av Kambodja, men dessa övergrepp kunde ju inte på något sätt rättfärdiga Pol Pots blodbad. Att profilerade samhällsdebattörer och politiker ändå stödde honom avslöjar mycket om den svenska tidsandan på 1970-talet.
Där fanns ännu en romantiserande bild av kommunismen, trots erfarenheten från Lenin, Stalin och Mao. De ideologiska idealen om social jämlikhet och rättvisa fortsatte att förblinda många. Det var inte fel på systemet, hette det, utan på hur det praktiserats i Sovjetunionen.
Att den amerikanske senatorn Joe McCarthy hade bedrivit en förfärlig jakt på kommunister bidrog också till att antikommunismen hamnade i vanrykte.
Den kommunistiska propagandan spelade också roll, inte minst i Sverige där drivna vänsterideologer var tongivande i stora tidningar som Dagens Nyheter.
Ändå förblir det en av vår tids svåraste frågor att förklara detta förvrängda förhållande till ondskan.
I Levande historias utställning visas en film där Gunnar Bergström återvänder till Kambodja för att be om ursäkt och försonas med offren. Det finns fler svenskar som skulle behöva göra den resan.