Med sin sjukvårdsreform har Barack Obama vunnit sin största inrikespolitiska seger hittills – märkligt nog med större konsekvenser utomlands än hemma. USA:s president, vars händer varit bundna av inhemska bekymmer de senaste månaderna och vars politiska makt undergrävts steg för steg, har plötsligt återvänt till världsarenan.
Det nya fördraget med Ryssland om en neddragning av kärnvapnen, initiativet till global kärnvapennedrustning och en ny enighet med Ryssland och Kina om ytterligare sanktioner mot Iran visar att Obama har återfått sin handlingsfrihet och operativa kompetens.
USA:s nya utrikespolitiska prioriteter och mål blir allt tydligare. Innerst ligger Iran och dess kärnkraftsprogram. En världsomspännande kärnvapennedrustning är ett centralt mål för Obamas regering, och relationerna med Kina och Ryssland påverkar många andra viktiga amerikanska intressen. Men när man granskar bilden i stort ser man att USA försöker isolera Iran internationellt med diplomatiska medel.
De olika initiativen till kärnvapen-nedrustning är avsedda att skapa ett nytt samförstånd om att inga kärnvapen ska förekomma, och det i sin tur skulle isolera och lägga påtryckningar på Iran om dess kärnkraftsprogram. Samarbetet med Kina och Ryssland tjänar samma syfte.
Och Obama anser att framsteg i fredsprocessen i Mellanöstern är avgörande för att skilja ut Iran från ”arabgänget” och därmed förbättra regionens maktbalans.
Obamas linje gentemot Iran blir ett prov på om USA som världsmakt kan försvara sina intressen bättre genom att återgå till diplomati och multilateralism och lösgöra sig från Bushregeringens stridslystna unilateralism. Den amerikanska Iranpolitikens succé eller misslyckande blir alltså ett prov på själva multilateralismen.
Svårigheterna är enorma. Att avgöra om det går att genom sanktioner och diplomatisk isolering hindra Iran från att bli en kärnvapenmakt kräver en närmare analys av läget i regionen mellan Indusdalen och Medelhavet.
Här utkämpar USA tre krig: i Irak och Afghanistan och – inte att förglömma – ”kriget mot terrorismen” som är nära knutet till intressen och konflikter inom denna väldiga region.
Obama måste avsluta de båda första krigen innan hans första ämbetsperiod går ut, eller i varje fall kraftigt reducera de amerikanska militära operationerna, av inrikes- och budgetpolitiska skäl. Annars förlorar han alla utsikter till en andra period.
Båda krigen är inbördeskrig och dessutom krig genom ombud om makten i regionen. Kriget i Afghanistan avgörs inte av militär makt utan av Pakistans och andra regionala makters strategiska intressen. Varje framförhandlad lösning med talibanerna innebär att Pakistans dominans i Afghanistan befästs på nytt. Detta strider emellertid mot målen för USA:s krig mot terrorismen. Dessutom kommer varken Indien eller Iran att godta en sådan kompromiss.
I Irak har maktdelningen mellan sunni och shia varken lösts eller säkrats institutionellt på ett sätt som definitivt skulle hindra landet från att halka tillbaka i inbördeskrig när majoriteten av de amerikanska trupperna drar sig tillbaka 2011.
En annan viktig faktor är den regionala rivaliteten mellan Saudiarabien och Iran om makten i Persiska viken. Under George W Bush destabiliserade USA Irak och förstärkte Irans inflytande där, och frågan om och hur Irak kan upprätthålla sin stabilitet utan amerikansk militär närvaro är öppen.
Beträffande konflikten i Mellanöstern klarnar motsättningarna mellan Benjamin Netanyahus och Obamas respektive regeringar. Netanyahu kan välja mellan att förlora sin majoritet i regeringen och ordförandeskapet i sitt Likudparti och att sitta kvar genom att antingen acceptera Obamas fredsinitiativ eller avvisa det. Allt pekar på att han väljer att avvisa det, och följden blir ett dödläge och rentav ett steg bakåt i försöken att lösa konflikten mellan Israel och Palestina.
Vi ska inte heller glömma den globala dimensionen. I dag, efter finanskrisen (och i motsats till 2001), är USA allvarligt försvagat. Dessutom har nya supermakter med egna intressen – Kina och Indien – trätt in på den internationella scenen.
Utan Kinas och Indiens stöd kan USA:s mellanösternpolitik inte längre lyckas, men detta stöd ges endast halvhjärtat – om alls. En framgång för USA i denna region är av högst begränsat intresse i Beijing och New Delhi, och Europa har inte heller lust att ställa upp med något kraftigare stöd.
I denna tilltrasslade härva av regionala krig, kriser och konflikter är Irans kärnkraftsambitioner en tickande bomb, och mängder av ny dynamit samlas i hela regionen. Om Obamas regering inte med fredliga medel kan stoppa Iran från att ta steget till att skaffa kärnvapen hotar en glödhet konfrontation. Netanyahu av alla israeliska regeringschefer skulle nog inte utan protester tillåta att Iran kom med i kärnvapenklubben.
Det ser inte ljust ut för Obama och hans mellanösternpolitik. Men om han kan desarmera läget där skulle han mer än väl förtjäna sitt fredspris. Hur som helst förtjänar han allt tänkbart stöd.
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate