I all diskussion om ett lands demokratiska arkitektur och det konstitutionella regelverket har frågan om ansvarsutkrävande en central roll. Tydliga processer för ansvarsutkrävande, konkreta möjligheter att ställa de styrande till svars, är centralt för ett medborgerligt förtroende.
Svenska och utländska forskare har i ett stort antal rapporter pekat på svagheter av olika slag i den svenska grundlagen. Avsaknaden av tydliga processer för ansvarsutkrävande har alldeles särskilt beskrivits och analyserats.
I en av de senaste rapporterna - "Konstitutionell demokrati" utgiven inom SNS författningsprojekt - sägs om processerna för ansvarsutkrävande att "den svenska grundlagen lämnar ett tomrum och behovet av konstitutionella reformer inom detta område framstår som stort".
Vad gäller ansvarsutkrävande av statsråd görs vissa internationella jämförelser. Vi får bland annat veta att i Finland, enligt den nya grundlagen från 2000, så "står regeringen och presidenten under både justitiekanslerns och justitieombudsmannens tillsyn". Det är en "systematisk övervakning" av deras beslutsfattande "i de fall då de beslutar i enskilda ärenden eller annars utövar offentlig makt".
Man beskriver vidare ett känt fall i Danmark. I den så kallade Tamilsaken - ett utlänningsärende i slutet av 1980-talet - så handlade den rättsliga frågan bland annat om "ministeriets passivitet". Den ansvariga ministern dömdes i Riksrätten till fängelse för underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter.
I Sverige är grundsynen att ansvar av statsråd utkrävs enbart i en politisk process - inom partierna och ytterst genom de allmänna valen. Ett politiskt ansvar har fått "motivera ett begränsat rättsligt ansvar". Men den politiska processen är långsam och otydlig - det kan gå långt mellan gärning och ett allmänt val. Sverige saknar på högsta nivå en mekanism för att skapa respekt för rättsregler.
Desto intressantare då att se på hur ansvar utkrävs för myndighetschefer. Myndighetscheferna ska ställas till ansvar av regeringen. Att det inte fungerar finns det ett antal kända och intressanta exempel på.
Vid Göteborgskravallerna gjorde polisen en katastrofal insats. Rikspolisstyrelsens internutredning, där man studerat hur den danska polisen skött ett liknande uppdrag, ger en jämförelse som är helt förödande för den svenska polisen. Danskarna hade ansvaret tydligt samlat, stora resurser hade avsatts under lång tid för att strategiskt och mentalt förbereda hela insatsen, etc. För de svenska tillkortakommandena ställs ingen till svars. Och den tillsatta särskilda kommissionen vill inte tala om ansvar den heller.
Osmo Vallo-fallet har utretts i särskild ordning. Det är en upprörande berättelse om vanskötsel i staten. Enligt utredningen har de inblandade myndigheterna - polisen, Rättsmedicinalverket, åklagaren - gjort sig skyldiga till formella fel, försumlighet, underlåtenhet, brister i kvaliteten i sitt arbete. Här kan man tala om ren rättsröta. Ingen ställs till ansvar!
Ingen.
Ett känt fall med en myndighetschef som bryter mot regeringens bokföringsförordning genom att bland annat konstra med sina kvitton är en smula tragikomiskt. Eftersom regeringen inte ställer honom tydligt till ansvar för detta, blir allmänheten så upprörd att man anmäler honom för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Så följer en straffrättslig process där han får schavottera - just därför att regeringen inte handlat! Och eftersom han där blir frikänd så är risken stor att allmänheten mister förtroendet för både förvaltning och rättsväsende - den enskilda medborgaren skiljer inte alltid på en administrativ och en straffrättslig process.
En vass kommentar till de här fallen är att man naturligtvis inte gärna ställer sina egna politiska vänner som man utnämnt till myndighetschefer till svars. Det bristande ansvarsutkrävandet blir en logisk följd av den generellt korrupta utnämningskulturen, där inte professionalitet utan politisk vänskap så ofta avgör.
Man kan ha många synpunkter på den privata världen, men där finns tydliga spelregler för ansvarsutkrävande. Linjeansvaret är tydligt. Styrelsen ställer vd till ansvar, bolagsstämman ställer styrelsen till ansvar - det finns rent av en process för att bevilja ansvarsfrihet.
I staten är det mer komplicerat - det är ett argument för tydliga regler och processer, inte motsatsen.
Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Tänk er att Fritidsresor kapitalt hade misslyckats i sina krisinsatser. Då blir vd inviterad till tv-soffan. Han tillämpar vad han tror är en vinnande strategi - att vinna sympatier genom en "halv pudel" och han förklarar hur arbetsamt och svårt allting har varit och hur otillräcklig han känner sig. Om han nu inte redan självmant avgått så skulle styrelsen omedelbart avsätta honom! Han är utsedd för att han ska klara en kris - det ligger i uppdraget och i ett professionellt ledarskap. Dessutom vet han att han ställs till svars av marknaden om han inte klarar det - folk skulle helt enkelt bli rasande. Man betalar inte för otillräcklighet. Riksdagen har valt statsministern för att han skall svara för att Sverige fungerar - särskilt i kris. Vi har inte räknat med att han ska vara otillräcklig utan att han skall fylla sitt uppdrag och axla sitt ansvar särskilt i kris. Sorg har sin tid, men att ta sitt ansvar har också sin tid. Om det inte vore så allvarligt skulle man tro att man var i Grönköping.